Göteborgsposten – 8 juni 1859, sida 1

mälning blet på många olika sätt besjungen. Otvungenhet utgjorde det mest framstående karaktersdraget i de gamla minnessångarnes visor, och denna egenskap har fortplantat sig äfven till nutidens trubadurer. De kringvandrande sångarnes poemer äro hvarken underkastade censur eller några föreskrifter. Engelska regeringen hyser samma åsigt som Mazatin, och läter dem fritt sjunga. Den känner sig mäktig nog att kunna fördraga en industri, hvilken, om den än stundom uppträder i en ovärdig form, likväl på intet vis är fiendtligt sinnad hvarken emot landets författningar eller emot den regerande konungsliga familjen. Vid ännu ett tillfälle blifver sångarens förmåga tagen i anspråk: nemligen vid parlamentsvalen. Smyckad med det partiets fårgor, hvilket han den dagen tjenar, och väpnad med sin fiolin och en ballad till någon af kandidaternas ära, uppträder han oförskräckt. Naturligtvis saknas icke satirer på hans gynnares motpart. Ehuru han med hela sin förmåga söker tjena det parti han slutit sig till, så känner han i verkligheten ej det ringaste deltagande för någon af parterna. Hans fiolin och hans röst tillhöra hela verlden, eller rättare sagdt den som betalar I dem högst. Londons kringvandrande musikanter spela till största delen harpa, flöjt, och åtskilliga bleckinstrumenter. Positivspelarne äro sällan engelsmän utan vanligtvis Savoyarder. Några genomvandra helt allena staden; andra åter bilda talrika sällskaper be