Göteborgsposten – 8 juni 1859, sida 1

stående af tyskar eller engelsmän. De musikanter, hvilka tåga från stad till stad genom hela England, få icke förvexlas med de förra. Den verklige Londonske musikanten lemnar aldrig denna stad, utom för någon enskildt gång, för att göra en utflygt åt något af de talrika badställen som ligga i grannskapet; men äfven då följer han uteslutande sin vanliga publik, Londonerboarne. Ett högst egendomligt drag hos dessa till hälften nomadiska konstnärer, är den regelbundenhet hvarmed de utöfva sin syssla. De hafva distriktvis fördelat hela staden London emellan sig; och tåla ej att den ene någonsin gör intrång i den andres qvarter. På detta sätt hafva deras vandringar icke allenast sina gränser, utan äfven sina reglor, hvilka noga måste iakttagas; de hafva sina bestämda gator, tillochmed en utsatt timma, vid hvilken de uppehålla sig der. Ingen känner så noga som de hvarje gränd i London, åtminstone i den del af staden der de äro förlagda. Jag har ofta åsett huru de våga sig in i den mest okända labyrint af smågator, i de aflägsnaste fattigaste gränder och mörkaste sämsta kojor, hvilka för en annan Londonerbo äro helt och hållet okända, för att söka någon förtjenst. Denna massa gator, gränder och gårdar är lika noga känd af dem, som den del af skogen, der villebrådet finnes, af jägaren. De kunna liksom på förhand urskilja de murar som hafva öron, från dem som icke hafva några; de känna hvilka melodier det eller det qvarteret, den eller den gatan, ja, stundom