Göteborgsposten – 8 juni 1859, sida 1

stridssättet, och denna brist föranleder uppsökandet af starka betäckningar på samma gång som man afsäger sig en kraftig offensiv. Gynsammare är förhållandet med de s. k. Bersaglieri och Jägare, hvilka äro praktiskt och väl beväpnade och utrustade, och at Sardinierna sjelfva anses för deras bästa trupper. Hvarje bataljon af de förra räknar under fred 4 fältoch 1 depötkompani med icke mera än 363 man, officerarne inberäknade; jägarebataljonerna äro nära dubbelt så manstarka, likväl alltid betydligt mindre än en Österrikisk jägarebataljon. Äfven dessa bataljoner måste vid krigstillfällen betydligt stärkas genom inkallad reserv. Ingen kan frånkänna Bersaglieri en öfverlägsenhet som tiraljörer. Men deras snabbhet och myckna springande minskar ganska betydligt skottets säkerhet. Redan af naturen har Italienaren icke nog kallt blod för att vara en utmärkt skytt; blir han nu dertil genom manövrar upphettad och andtruten, så måste äfven sannolikheten att skjuta rätt, förminskas, och på samma gång förfelas hela ändamålet med jägarekorpsen. Rytteriet består af 4 linieoch 5 lätta regementen, hvardera af 4 fältoch 1 depotsqvadron, med en gemensam styrka af 5,211 man och 4,370 hästar; hvarje regemente räknar,.således 579 man. Dettunga eller linierytteriet är beväpnadt med lans, huggpamp och en pistol, efter ett system som man många gånger ehuru förgäfves sökt införa i anda armåer; här är det så mycket mera, ställdt på spetsen, då egentligt reservrytteri fattas. Om vi äfven ur praktisk synpunkt icke äro af den åsigt att lansen är drottningen bland vapnen och att en väl förd sabel på intet sätt kan jemföras med densamma, så har man dock icke på nyare tider samlat tillräcklig erfarenhet, för att kunna med bestämdhet yttra sig öfver nyttan eller skadan af detta system. Linierytteriets kraft ligger i en god materiel och i sammanhållning vid anfall. Men sardinska rytteriets materiel är klen: hästarne äro ingalunda utmärkta och kunna ej jemföras med de Österrikiska, dessutom har Italienaren, liksom hans granne, fransmannen, aldrig varit hvarken en god ryttare eller en duglig hästskötare. Det lätta rytteriets båda Ulanregementen äro i likhet med de Österrikiska beväpnade med lätta lansar, pistoler och krokiga sablar, och de trenne Chevauxlegersregementena med krokiga sablar, karbiner och pistoler; dessa regementens såväl manskap som hästar motsvara bättre ändamålet. Vi måste ställa det sardinska rytteriet på samma linea som det franska lätta kavalleriet, med undantag af Chasseurs dAfrique, hvilka äro bättre; men hvad dess materiel och manövrar vidkommer, uppnår det visst icke det österrikiska. Dermed är dock icke sagdt att det sardinska aldrig och ej under några omständigheter skulle vara i stånd att besegra det österrikiska, dervidlag tillkomma helt andra faktorer; men vid en jemförelse dem emellan måste man komma till det omdöme, att i en fäktning till lika antal, med lika terräng och andra förhållanden skall alltid det sardinska komma till korta. Sardinska artilleriet deremot är förträffligt så väl hvad öfning som materiel vidkommer, och är i alla afseenden en värdig motståndare för det österrikiska. Öfverlägset detsamma i kaliber, står det icke efter i lättrörlighet; och hvarken ansträngning eller kostnad har blifvit sparad, synnerligast af Carl Albert, för att uppbringa detsamma till en aktningsbjudande ståndpunkt. Det består af 3 regementen, af hvilket det första, utgörande 6 kompanier, är ett s.k. arbetsregemente med 1 depotkompani. Det andra, Platsoch Fästningsregementet, består af 12 kompanier, hvilka tjenstgöra i fästningar, vid strandbatterier och äfven vid belägringsbatterier. Det egentliga fältartilleriet består af 18 batterier till fots och 2 ridande, hvarje med 8 kanoner, samt Bergartilleriet. Vid jemförelse med tyska artilleri-regementen faller genast detringa