Göteborgsposten – 8 juni 1859, sida 1

nn —— Le — — publiken aldrig förfelande rekommendationen: sjunge: på alla konserter i London. Då efterfrågan efter d endast och allenast för gatan skrifna poemerna i ny are tider betydligt förminskats, har äfven antalet a skalder som arbeta i denna genre nästan helt oci hållet utdödt, och år 1852 fanns det icke mera ä sex dylika i London. De skrifva öfver alla ämnen och deras penna är outtömlig. Kriget, vunna batal jer, alla politiska tilldragelser, kärleken och föröfrig allt hvad medeltidens minnessångare besjungit, tjen ännu i dag till ämne att dikta öfver. Satiren är doc deras rikaste fält. Men det oaktadt händer det säl lan att någon poet hinner samla sig någon förmögen het, ty han kan icke utarbeta mera än två 4 tre po emer i veckan, hvilka förskaffa honom en inkomst a två å tre shilling. Derföre idka vanligtvis dessa po eter en annan födkrok utom sin konst. Balladen skulle likväl vara ett dödt, liflöst tin; om icke en annan industri förlänade den lif och lju Det är gatusångarens. Denne ackompagnerar sig stur dom sjelf på fiolinen, men oftast äro rolerna förde lade, så att mannen spelar och hustrun sjunger. U! omdess gifves det en stor mängd sångare, hvilka hufvudnäring består uti att sälja de ballader de fö redraga. Ehuru dessa kringvandrande konstnärer eg na sin röst åt att besjunga alla storheter och all tilldragelser, så föredraga de dock tillfällighetspoc mer framför allt annat. Då den politiska horizonte är molnbetäckt och inhöljd i ogenomträngligt mörke: