Göteborgsposten – 4 juni 1859, sida 1

denna afgift af andra, än okunnige eller alltför samvetsgranna köpare och sådane, som tillhandla sig så små fastigheter, att de icke kunna lemna någon annan obetydligare för tillfället inköpt i mellangift å köpeskillingen, iföljd hvaraf ock afgiften blifver ännu orimligare än den någonsin varit och dess afskaftande i högre grad påkalladt af rättvisa och billighet. Det vore för öfrigt intressant att se en fullständig utredning af gårdaköpsafgiftens rätta natur. För var del kunna vi i saknad af nödiga källor icke prestera någon dylik, men det obetydliga, som vi derom kunnat inhemta, skall likväl meddelas i den förhoppning att det måtte föranleda någon annan att bättre undersöka ämnet. Då drätselkommissionen någon gång ser sig föranlåten att anställa rättegång för utbekommande af trettionde penning, brukar man icke i stämningen uppgifva det lagrum, hvarpå stadskassans anspråk på nämnde afgift stöder sig. Det säges väl att den skulle grunda sig på 10 punkten af den år 1695 för stadsbokhållaren utfärdade kongl. instruktion, men utom det att denna källa förutsätter en mera direkt, som troligen ock finnes, så synes den lemna blott ett ganska tvetydigt stöd för saken, enär det derstädes väl förbjudes magistraten att utfärda fastebref, innan trettionde penning blifvit af köparen betald, men i sammanhang dermed, såsom en kontroll derå, att ingen måtte kunna undansnilla denna afgift från stadskassan, anbefalles stadsbokhållaren att i sådant afseende upprätta en pertinent och riktig specifikation på alla ofria tomter, hus och gårdar. Svårt är att förstå huru en dylik förteckning kan tjena till kontroll å en afgift, som endast erlägges vid köp af fria tomter. Då man känner våra förfäders höga begrepp om odalrätten eller sjelfäganderätten till jord, kan man icke heller undgå att finna det besynnerligt att de kunnat lägga en dylik på förläning eller upplåtelse häntydande afgift å fria tomter i städerna, som till sin natur ingenting dermed hafva gemensamt, utan stå i fullkomligt samma kathegori, som skattejord på landet. Skulle en förvexling af fritt och ofritt någon gång under tidernas lopp hafva ägt rum? Denna fråga blifver ännu mera berättigad, då man för att reda saken söker upplysning om huru förhållandet är i Stockholm. Man finner då att dithörande författningar endast tala om trettionde penning af ofria tomter. Så Kongl. kung. d. 6 Juni 1780, angående Stockholms stads enskilda inkomster, som deribland uppräknar trettionde penning af ofria tomter, och uti en kung. af den 18 Maj 1781 påbjuder öfverståthållareembetet, med anledning deraf, att många köpare af ofria tomter underlåtit lagfart och dymedelst undandraget sig erläggandet af trettionde penning, att köpare af sådane tomter skola så snart köpet slutadt är vid 100 dal. sm böter genast till staden erlägga trettionde penning. Att trettionde penning i Stockholm endast utgår af ofria tomter, synes ifven gifvet af hvad kammarrättsrådet Ferlin uti sitt arbete om Stockholms stad i juridiskt och administraiivt hänseende yttrar om nämnde afgift. Vore förhålandet i Stockholm och här lika, så vore det väl icke änkbart, att trettionde penningen, enligt samme förattare, aldrig något år inbringat Stockholms stad ner än 7,000 rdr bko, oaktadt den här, hvarest speulationen i fastigheter knappt varit lifligare, men i lt fall icke omfattat så stora summor, ett år tillochned uppgått till 40,000 rdr samma mynt. Nekas kan let således ej att det ju ser rätt besynnerligt ut med len här brukliga gårdaköpsafgiften, och vi bekänna ippriktigt, att om vi ej hade en viss respekt för den uimbus af ordning och noggrannhet som hvilar öfver tadens förvaltning, voro vi frestade att bestämdt andaga stadskassan, denna för sina inre redbara egenkaper så aktningsbjudande persona moralis, för ett ortfarande handlingssätt i uppenbar strid med Guds onde bud. Ledsamt är emellertid att vi icke kunna rigöra oss från alla misstankar i detta hänseende och