Göteborgsposten – 1 juni 1859, sida 1

Aldrig har någon stor nation enhälligare, värdigare eller på mera energiskt sätt omfattat första tillfälle att afskudda ett outhärdligt förtryck än våra dagars italienare. Ett nytt bevis härpå lemnar nedanstående utdrag ur en korrespondensartikel till Times från Rom, hvilken visar att den eviga stadens innevånare eldas af samma entusiasm för det nationella oberoendet som deras nordligare stam-. förvandter. För några dagar sedan sände jag er en afskrift af en biskoplig uppmaning, hållen i den mest krigiska anda, hvari landets ungdom uppmuntrades att sluta sig till sin suverän; men oaktadt det stora besvär man gjort sig och den betydliga summan af sextio scudi, som erbjudes dem, hvilka vilja låta inskrifva sig som soldater -— att förtiga äran att kämpa under det påfliga baneret etc. — har knappt någon enda anmält sig. I brist på andra krigare har regeringen kallat till sitt bistånd en skara karlar från Faenza — om hvilkas vilda dåd historien har så mycket att förtälja — och dessutom antagit ett ganska löjligt spioneringssystem. En bjert kontrast mot detta bristande intresse för den påfliga tjensten och den påfliga regeringen bildar den entusiasm, hvarmed personer af alla klasser strömma bort för att deltaga i befrielsekriget. Jag är en af dem, som länge trott på Italien, på dess lidanden, och dess fasta beslut att vid första lägliga tillfälle befria sig, och nu rättfärdigar detta land deras omdöme, som känt det väl. Skaror af frivilliga vandra dagigen härifrån, stundom mer och stundom mindre än hundrade till antalet; och den, som står på Ponte Sisto kan ej undgå att förvånas öfver det lugna och sansade sätt hvarpå de bege sig af på denna färd. Många af dem iro arbetare, många ha ej underättat sina familjer om sitt förehafvande, och deras yttre röjer antingen fattigdom eller hemlighetsfullhet. Man ser ingen af dessa ursinniga denonstrationer, som hittils utmärkt hvarje resning i Italien, men man ser hvad som bättre ir — ett lugnt, anspråklöst väsende, som anyder ett fast och allvarligt beslut. När de äro stadda på bortmarschen, klappa de på någon lörr, för att mana på någon kamrat, som ämvar göra sällskap. Vid stationen väntar dem ;n man, som ger dem 20 å 30 paoli, och i Jivita Vecchia erhålla de, berättar man, en lisa stor summa. Allt tillgår öppet; det ginge cke an att sätta sig deremot, ty det skulle öranleda en revolution, och de påfliga aukoriteterna finna sig i hvad som ej kan ändras. Nyligen aftågade 130 frivilliga med flyganle fanor och höga vivatrop, och 1 går drogo land andra 30 män af medelklassen bort värifrån. Tusen man har redan afgått från Pe