Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

EE EE — före icke tro och ännu mindre upprepa de rykten om de österrikiska truppernas våldsamheter, som flera gånger under de sistförflutna fjorton dagarne nådde mitt öra. Det var klart att de gjorde betungande reqvisitioner — vid några tillfällen begärde de mera än städerna och byarna kunde erlägga — och det var likå säkert att de hade arrestera och misshandlat en eller två magistratspersoner, som icke nog skyndsamt presterat hvad som de sannolikt omöjligt kunnat anskaffa. Man visste mycket väl, att, tvertemot de osanna uppgifterna i en österrikisk tidning, ingen betalning erhölls för lifsmedel och foder, som reqvirerats; kortligen man kände att österrikarne höllo på att utplundra de landsskap, som de satt sig i Lesittning af. Men nu ha underrättelser ingått, som, fruktar jag, göra det fullkomligt säkert att deras framfarande varit vida värre än man hittils antagit. Deras utpressningar ha försiggått i verklig barbarisk skala, och när de draga ur landet skola de lemna hela distrikter fullkomligt utsugade. I en stad, heter det, voro deras fordringar så stora att auktoriteterna nödgades för att undgå det straff, hvarmed de hotades, sända till Pavia och köpa det begärda. En eller två förfärliga berättelser om våld mot qvinnor -— mot döttrar i deras föräldrars närvaro, ha meddelats mig af personer, som jag måste anse tillförlitliga. När man läser att dylika brott blifvit begågna efter stormningen af en ståndaktigt försvarad stad, ryser man och erfar en känsla af blygsel öfver -menskligheten, men hvad skola vi säga om dessa, som begås mot en fredlig befolkning af en armå, hvars general nyligen utfärdat en proklamation sådan som Giulays? Ett sådant beteende återför oss till medeltiden och strider mot den ridderliga anda, som man ansett böra utmärka nutidens krigssätt. Kunna icke österrikarne föra krig som gentlemän? Vilja de behålla det rykte, som de förvärfvade sig vid nedra Donau, andra ställen af förtiga, då de gjorde sig kända för att vara lika mycket röfvare som soldater, — då de fruktades mera af den värnlösa befolkningen, som i dem såg en verklig landsplåga, än af deras beväpnade motståndare? Ha officerarna intet välde öfver sina soldater eller skola vi anse dem som medbrottsliga i deras excesser? När de komma föra de löften om beskydd på tungan och snart göra de sig skyldiga till plundringar och våldsamheter. Om de militäriska auktoriteterna verkligen önskat att förskona piemontesarna från misshandlingar, så handlade de mycket besynnerligt, när de sände in i landet stora afdelningar kroater, hvilka äro ansedda att vara de brutalaste och vildaste bland alla de folkslag, som bilda Österrikes brokiga armå. Den österrikiska styrelsen kan icke räkna på mycken sympati i Europa, men de, som, ehuru de ej äro synnerliga vänner af densamma, dock äro böjda att taga dess parti, så länge den har rätten på sin sida, skola uppträda mot den, om den tillåter sina härar att glömma humanitetens och civilisationens lager. Jag skulle önska att de skildringar, som kommit hit, varit öfverdrifna, och vi böra tillsvidare antaga att de varit det och afvakta många uppgifters bekräftelse, innan vi döma. Men sedan alla beriktiganden blifvit gjorda, kommer otvifvelaktig ändå mycket att återstå, som förtjenar det allvarligaste ogillande. Under de sista fjorton dagarna har det regnat så mycket att marken beständigt varit mjuk. Floderna ha stigit öfver sina bräddar