Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

— Jo, det är alldeles snedt emot Carlssons; om herrn frågar, så känner hvarenda menniska till det huset. Och härmed gick mannen vidare, och jag begaf mig till den anvisade gatan, för att få reda på Olssons, Nilssons eller Carlssons hus. Men utan framgång; ty först och främst sågos få personer ute vid denna tid, och dem jag påträffade, befunnos lika okunniga som jag sjelf. Jag måste således gå vidare och kom så i tankarne, återigen in på — Södra Hamngatan. Jag kände mig ofantligt öfvergifven här midt på denna stora, öppna stadsgata; och med en blandad känsla af ledsnad och harm utbrast jag för mig sjelf: Hvad fn skulle jag här att göra; och skyndade så, allt hvad jag förmådde hem, för att — sofva. Ty här tyckte jag det just vara på sin plats att följa den bekanta uppmaningen: Vill du, min son, en väg till verklig sällhet veta, Sof blott, det är mitt råd, 0. s. v. När jag åter vaknade led det emot aftonen, och för att nu åtminstone få hemta litet frisk luft gick jag utåt den s. k. Nya allen. Jag hade dervid också den beräkningen, att möjligen få se en smula folklif, hvaraf jag hittills ej kunnat förmärka en skymt. Något sådant i egentlig mening skulle jag dock ej få bevittna; ty icke kallar jag så det hvimmel af menniskor, sem förmärktes i den all, som ledde utåt Masthugget; — der sågs ju icke ett tecken till denna