Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

rer får deremot ej serveras i lokalen och ej heller den syndiga toddydrycken. Man skulle sålunda öfver paviljongens dörr med skäl kunna anbringa följande inskription: Här silas mygg, men sväljes kameler. Då Trädgårdsföreningen ännu hade föga grönska att bjuda på, ej heller för tillfället särdeles många besökande, och det således snart föll sig temligen enformigt, för att icke säga tungt, att gå och knoga i den djupa sand, hvarmed dess gångar blifvit belastade; gick jag efter en timmas förlopp åter inåt staden, der det nu blef mitt bemödande att söka finna någon gata eller ett och annat qvarter, som jag förut icke sett. Men huru jag här bar mig åt, kom jag gång på gång tillbaka till Södra Hamngatan, hvilken slutligen började blifva mig lika vedervärdig som jag till en början funnit den behaglig. Då rann det mig plötsligen i minnet, att jag under en lång resa varit i sällskap med en gammal hederlig borgare från Göteborg, och att jag vid vår skiljsmessa gifvit honom det löftet, att vid något blifvande besök derstädes helsa på honom. Jag mindes rätt väl hans namn och tillfrågade derföre första mötande person, hvar min man möjligen kunde bo. — Han bor vid närmaste gata, midt emot Olssons. — Hvar är då Olssons beläget? — Straxt bredvid Nilssons, vet jag. — Jag har inte den förmån att känna hvar Nilssons ligger.