Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

pade oss med eld. Jag ber om ursäkt för att jag meddelar alla dessa detaljer, hvilka icke hafva något intresse för ögonblicket; men det förekommer mig att de ändock hafva ett visst värde i början af ett stort krig, i hvilket två mäktiga rikens stridskrafter stå mot hvarandra. Man kan åtminstone draga gissningar derur. Första kapitlet torde antyda utgången. Den tid är förbi då utsigterna voro goda för Osterrike. De draga sig tillbaka utan att hafva försökt något. Den enda affär, i hvilken de något så när höllo stånd, var vid Frasinetto, och den var olycklig för dem; de mistade något folk och materiel och — det oersättligaste af allt — tid. Det är således blott den Österrikiska armöen som är trött och modfälld. Det är klart att man snart åter skall se den i linea och redo att med tapperhet göra sim pligt. Det är dumt och ohöfviskt att förakta en pröfvad fiende, men man kan icke förneka, att han drager sig undan med känsla af ett moraliskt nederlag. Från denna synpunkt påminner grefve Giulays ultimatum om Shakespeares gamla komedi: Much ado about nothing. Frågan, huru man skall bära sig åt med de frivillige, har icke varit den minst grannlaga, som Piemont haft att lösa. Man utrustar icke lika lätt 38,000 man, hvilka aldrig haft ett gevär i hand, som man afsänder en patrull. Hänförelsen är visserligen en herrlig sak, men i krigstider är den otillräcklig; litet disciplin är nödvändig, och sådan fattades alldeles de frivillige, hvilka från hela Italien strömmat till Genua och Turin. Man har derföre i liniebataljonerna upptagit dem, hvilka tjenat förut och tillsammans med god vilja visade militärisk användbarhet. Af de öfriga blifva vissa först inöfvade och skola sedan småningom sändas till regementernas depoter. En friskara af omkring 4,000 man är anförtrodd Garibaldi, som fått Generalmajors epåletter och rang; vidkommande de öfriga skall man framdeles derom besluta. Det har aldrig varit piemontesiska regeringens afsigt att afsända till skådeplatsen dessa hänförda, men oöfvade skaror, hvilkas ifver till och med kunde vara skadlig på en afgörande dag. Hon har ikaledes aldrig tänkt att utnämna Garibaldi ill generalissimus för dessa oorganiserade stridskrafter, och Garibaldi har heller aldrig forlrat något sådant. Och då jag en gång är farten att berätta, må jag få tillägga, att pi;montesiska regeringen aldrig har tillskrifvit jsterrikiske öfverbefälhafvarn det bref om Öserrikarnes framfart, hvilket tidningarne omalat. Mycket skall komma att berättas om truppörelser ooh operationer. Men man kan taga ör gifvet att hela den vid skrifbordet sålunla uppgjorda strategi, som berättar om hänlelserna förr än de tilldraga sig, icke är att ita på. Generalerna yttra icke mycket; när le få en order utföra de den utan att meddea den till någon, hvilket äfven är deras pligt. Man utbasunerar icke förut en ändring i poitionerna. Bland alla rykten må jag anföra om sanning, att Garibaldi för närvarande med ina alpjägare innehar en ställning ofvanom Vercelli, vid förposterna på venstra flygeln f de förenade armeernas operationslinea. tung Victor Emanuels högqvarter har de två ista dagarne varit i Occimiano; i morgon är let måhända på ett annat ställe. Sannt är äfen det beklagliga tillstånd, i hvilket man skall nna Lommelino när armåben förjagat fienden