Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

som här välde fram emot tempelportarne, var verkli gen ganska respektabel och gaf nytt stöd åt den opi nion, jag redan ofta hört uttalas, att Göteborgsboar ne äro ett särdeles kyrkosamt slägte. För min egen del måste jag här bekänna, att ja ej genast kunde följa det vackra exemplet; min allt för verldsligt sinnade mage protesterade efter de långa promenaden, häftigare än någonsin deremot och jag gaf vika för frestaren och skyndade, ledd a honom, till Hotel Prins Carl. Hvad den frukosten nu skulle smaka! Jag var en blink uppför hotellets trappa och vid ingången til restaurationsrummen. Men hvad fick jag? Jo, dörren var stängd ocI skulle så förblifva till dess klockan slagit ett. Så had höga vederbörande på platsen förordnat. Detta haf va höga vederbörande utan betänkande kunnat göra enär de sjelfva troligen ha sitt goda frukostbord hem ma i huset; och gerna må en sådan förordning få existera, blott höga vederbörande ur eget skafferi vill hålla de stackars personer skadeslösa, som icke he haft den försigtigheten att ta matsäck med sig til staden. Ifall meningen med detta svältsystem är den, at tvinga folket söka andlig spis i stället för den lekam. liga, så får jag nämna att detta i afseende på mir person varit en fullkomlig missräkning; jag hade tvärt om ämnat gå i kyrkan sedan jag fått mig en frukostvit; men nu gick jag istället, högligen förtretad, hem