Göteborgsposten – 28 maj 1859, sida 1

— — Till och med linien från Alessandria til Genua var, ehuru bättre försvarad, vid de tiden ej säker för all fara; men hade blott e division och något artilleri på denna sidar Dessa trupper hade fått order att iförsvar terrängen fot for fot och draga sig fiktand tillbaka från den ena positionen till den an dra. Regeringen sände dem dagligan de för stärkningar som voro disponibla; men en be slutsam fiende, och isynnerhet en fiende son hade gått öfver Ticino med 120,000 man kunde sprängt linien hvar som helst, t, ex vid Novi, och inväntat franska armeen mer utsigt till en lycklig utgång. Den österrikis ke generalens långsamma och obestämda rö relser äro oförklarliga; man måste anse den som ett uttryck af nationalkarakteren. Mar betänkte sig i fjorton dagar på ett anfall son borde varit utfördt inom 24 timmar och de till med ett slags Furia. — Ma la furia francesa. Man måste lägga märka till att faran på långt när ej var förbi, då spetsen af de fran ska kolonnerna visade sig vid Turin. De vo. ro framförda med den raskhet och bestämdhet, som hör till de första militäriska dygder men de voro i början för svaga till antal och illa försedda med artilleri. De skulle tapper hafva gjort sin pligt; men hade franska ar måen varit i Österrikarnes ställe, hade de: varit ute med Turin, Susa och Novi, och fält tåget hade från början fått en helt annan ka rakter. En dag uppstod likväl en panisk skräck i hufvudstaden till följe af en falsk underrät telse, hvilken dock hade mycken sannolikhe: för sig. De flesta invånarne skyndade att gora anstalter för en afresa, och öfverallt sökte man skjutshästar. Man trodde att Kroaterna vore utanföre stadens portar; de voro tvenne rastdagar derifrån. De afrikanska jägarne och zouaverna skulle hafva tillryggalagt denna sträcka i en marsch. Den österrikiska obeslutsamheten räddade Turin; men hvilken förfäran på gatorna och i butikerna! Man kan nu omtala allt detta, då piemontesiska hären vuxit till 80,000 man goda trupper, och då öfver 120,000 fransmän hafva passerat Alperna och Hafvet med en raskhet och skyndsamhet, som är okänd för de österrikiska soldaterna. Nu kunna de allierade gå offensivt tillväga och välja anfallspunkt. En öfverallt bevakad, öfverallt befästad försvarslinea sträcker sig från Susa och OCasale till hafvet öfver Sesia, Dora och Scrivia. Alessandria är medelpunkten deri. Man bör tillägga, att den Piemontesiska regeringen, som känner faran, icke skytt något offer för att bekämpa densamma. Mot de fiendtliga kolonnerna har hon utskickat vattenkolonner. Alla slussar, alla kanaler som beskydda Vercelli hafva blifvit öppnade och nedbrutna, och floderna hafva öfversvämmat åkrarne på två mils omkrets. En rik provins har blifvit en insjö. Förlusten är oberäknelig, men Kroaternas framtåg gjordes omöjligt. Piemontesarne hafva bekämpat Osterrikarne med vatten, på samma sätt som den ryska patriotismen en gång bekämpehållna af Englands sista förlikningsförsök, ej öfverskredo Ticino förr än spetsen af de franska kolonnerna redan var i Turin, och att nästan oöfverstigliga hinder sedan uppreste sig för dem genom det häftiga regnet och de under vatten satta ofantliga risfälten. Till en sådan marche forc -— genom kärr och uppblötta, bottenlösa vägar — hade sannerligen behöfts ej så litet raskhet och dristighet. Red:s af G. P. anm.