Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

-— KE EE EE ta mynningarne på 1,300 kanoner. Till och med de stora härar, som nu stå i fält, kunnsg icke jemföras med den tidens ofantliga rust ningar, och svårligen torde en sådan vapen. hvila komma att inträffa, som den, då hälfter af Europas monarker begåfvo sig till Dresden för att hylla Napoleon den store — då fyra konungar och en hel skara furstar stodo i den kejserliga antichambren och väntade på företräde — då en kejsarinna af Frankrike behandlade sina tyska anhöriga, de kejserliga erkehertiginnorna, med förnäm och förödmjukande nedlåtenhet. Men likväl har det fälttåg som öppnats genom de franska truppernas inträngande i Piemont och österrikernas gång öfver Ticino, bhfvit börjadt i långt större skala än det förra. Vi böra observera att under Napoleon den förstes långa krig, växte armåerna ständigt, hvaremot — det påstår man åtminstone — anförarens och de enskilda, de individuella krigarnas mod och tapperhet aftogo. Napoleon utförde sina lysande ungdomsbragder i spetsen för några tusen man. I slaget vid Marengo kämpade blott 28,000 fransmän; kriget 1805 satte omkring 150,000 i rörelse; i slagtningarna vid Wagram, Moskva och Leipzig se vi på begge sidor långt större armöer uppträda. Men år 1859 öppnas kriget i samma kolossala skala som det slutade i kejsaredömets sista tider, och de armåer som vi ännu ha att vänta, komma sannolikt att antaga hittils okända dimensioner. Om striden inskränker sig till Frankrike och Österrike, och endast får norra Italien till skådeplats, blir den olik allt hvad forntiden haft att förete. Om de begge motståndarna kämpa hårdnackadt, blir kriget lika intressant i den militäriske kännarens ögon som sorgligt i filantropens. Både Frankrike och Österrike skola bli i tillfälle att föra ofantliga stridskrafter till valplatserna. Så länge kriget inskränker sig till Italien, skall Tyskland bistå Österrike derigenom att det söker hindra ett ryskt anfall, men det kan icke afvärja franska demonstrationer vid Rhen. Man säger kanhända: Tysklands inflytande kommer att för det första göra att de begge parterna få tillfälle att använda hela sin styrka mot hvarandra. Det är icke något tvifvel underkastadt att de skola bruka den. Krigsteatern ligger midt emellan dem begge; trupperna transporteras med största lätthet på jernvägar och ångfartyg, och nu förekomma icke mera de långa, tröttande marscherna, som decimerade armåerna i Napoleon dem förstes dagar. Soldaten har nu lika lätt att begifva sig till stridsplatsen som att ombyta qvarter. I följd häräf komma tvenne arm6er att stå mot hvarandra, med hvilka insa af dem, som historien omförmäler, kunna jemföras. Vi vilja icke försöka att gissa analet. Den franska regeringen fortfar att sänla trupper öfver alperna och Genua. Den ar förmodligen god reda på den österrikiska wrmeen, liksom Wienerhofvet sannolikt känner väl till den franska. Vi engelsmän få icke veta mycket om denna sak, men det känna vi att den makt, som undet loppet af aderon månader sände en fjerdedels millioner sollater till Sebastopol, kan sända ett lika stort untal till Italien. Om vi antaga att hela Itaien med sin befolkning af 27,000,000 själar nom kort höjer upprorsfanan och att Sardiiien redan har 80,000 man under vapen, kunia vi utan öfverdrift påstå att öfver 300,000 nan skola innom två månader söka drifva ös