Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

öra är mera en plåga än en njutning att höra. Me denna musik har likväl en fördel, nemligen att fö en frivillig afgift vara tillgänglig för alla; och sålede blir den de fattigas både konsert och opera. Van ligtvis är fiolinspelaren äfven sångare, och som såda vet han att genom sina visor anslå hvarje öm strän i mennniskohjertat. Ballader från forntiden, utgör största delen af den repertoir han har att bjuda på Spöket i Cocklane, De förirrade barnen i skogen, Barbara Allan, och dylika rörande kärleksqväden spökhistorier och humoresker, uppväcka hos denn: menniskoklass samma känslor af förfäran och beun dran, som finalen ur Don Juan, eller någon skräck scen ur Robert le diable utöfvar på den förnämart klassen på operan. För öfrigt föredrager han hem landstoner, och återkallar i Högländarnes bröst min net af de fantastiska sagorna från deras bergstrakter och i Irländarnes minne deras leende sjöar och sol: ljusa, blomstrande fält. Andra vädja till folkets på triotism och hjeltemod, och sånger sådana som Nel. sons död, Du stolta Brittannia, och Fanan med det röda korset, locka alltid en talrik skara åhöra. re. Emellertid rättar sångaren valet af sina visor alltid efter den plats hvarest han uppträder, och de kärleksqväden och romanser han föredrager i Westend, hvarest hans förnämsta publik utgöres af tjenstefolk, förbytas i östra delen af staden vid Themsen till sjömansvisor. De af Irländare bebodda qvarteren, hafva äfven sina särskilta melodier, hvilka utgöras af