Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

några bland de talrika nationalsånger detta land eger Naturligtvis begagnar man sig äfven af den kostmo. politiska karakter, hvilken London som verldsplats erbjuder. Mörka indianer klädda i hvita bomullstalarer och hvita turbaner, sjunga, skälfvande af köld. på hindostanska sina omelodiska sånger ackompagnerade af de melankoliska tonerna från en tomtom. Ehuru de fordom voro omtyckta, hafva de nu allt sedan indiska kriget blifvit högst opopulära. Gula kineser med kala hufvuden, långa hårpiskor och sneda ögon knäppa på strängarne af en mandolin, och locka toner från denna, hvilka klinga lika sällsamma som texten till deras sång. Negrer i långa blåa frackar, löskragar så höga att de nästan dölja halfva ansigtet, en stor lorgnett på bröstet, och i öronen ringar, hvilka äro nästan ännu större än lorgnetten, spela tambourin och banjon, ehuru det stundom händer att de endast till färgen, hvilken de tillegnat sig genom ingnidning med olja och kimrök, äro negrer. Detta är en mycket fördelaktig spekulation, ty det lockar alltid en stor mängd åhörare. Det fordras dessutom ganska mycken komisk talang för att kunna utföra dessa negersånger, hvilka man nästån kan kalla små burleska dramer, och det finnesiskådespelare, hvilka uteslutande egnat sig åt att studera denna konst. Böhmare, klädda i sina nationaldrägter, får man äfven höra omvexlande sjunga ocH blåsa sina bleckinstrumenter, och jodlande Tyrolare med höga spetsiga hattar, prydda med getskägg, träffar man äf