Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 1

hon var. Katharina svarade: hvar och en är sådan som Gud har skapat honom. Katharina fick icke skrifva bref till någon, icke ens till sin mor, ty man ansåg det opassande för en storfurstinna att sjelf skrifva sina bref; ministern för utrikes ärenderna förstod bäst hvad som borde skrifvas. Naturligtvis blefvo dylika förbud kringgångna: och Katharina såg sig genast föranlåten att börja intrigera och möta det grofva våldet med den fina listen. Korrespondensen med hennes mor gick genom en malteserriddares och en violinspelares händer. Genom sin kammarfru erhöll hon ett skriftligt meddelande från Andreas Tschernitscheff, som blifvit häktad. Hon visste ej hvar hon skulle gömma brefvet, innan hon hunnit besvara det; om dagen bar hon det i fickan, vid afklädandet under strumpbandet och om natten i lintygsärmen. Sedan hon funnit tid att besvara det, brände hon upp det. Hon fick icke ha några skrifmaterialier, men kammarfrun lemnade henne en silfverpenna och ett bläckhorn. Kejsarinnan gaf sin fordne förtrogne Lestocq en fröken von Mengden till hustru och besökte de nygifta, hvilka hon omfattade med synnerlig bevågenhet. Men efter några veckor vände sig bladet. En afton, berättar Katharina, närmade jag mig i kejsarinnans rum grefve Lestocq (kirurgen hade upphöjts till grefve). När jag ville tala med honom, sade han halfhögt: Kom icke nära mig, jag är misstänkt. När jag frågade honom hvad det skulle betyda, svarade han: