Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 1

— — — —.— —-—.-t.t-see—————— varit nog stort att kunna häfda sin sjelfständighet. Hvad särskilt beträffar vårt fosterland, så är den omständigheten att det för närvarande ej står under någon fremmande makts inflytande, ingalunda en säker borgen för att det alltid skall kunna bibehålla en så oberoende ställning. Vi tillhöra visserligen icke dessa politiskt förskräckta, som anse Sverge ohjelpligt hemfallet åt Ryssland, i händelse at ett krig med denne mäktige granne, och som tänka sig den dag som icke synnerligen aflägsen, då landshöfdingen i denna stad måste efterkomma ukaserna från S:t Petersburg. Men vi äro ej blinda för de verkliga farorna af detta grannskap och vi tro att Sverges förnämsta bemödanden böra gå ut på att förvärfva en ställning, nog stark att kunna trottsa både noter från Petersburg och flottor från Kronstadt. Novembertraktaten och det bifall, hvarmed den helsades, visar att både konung och folk insett behofvet af ett stöd för Sverge mot den lika öfvermodige som öfvermäktige grannen. Ehuru vi ej kunna instämma med dem, som höja denna traktat till skyarna och i den se en talisman mot alla faror som kunna hota Sverges sjelfständighet, så erkänna vi gerna dess förtjenster i flera hänseenden. Den har brutit med den traditionella ryska politiken och fästat icke blott de förenade rikenas men hela Europas uppmärksamhet på Rysslands försök att på fredlig väg bemäktiga sig en kuststräcka, der det skulle kunna anlägga en hamn, som blefve af oberäknelig vigt för dess framtida eröfringsplaner. Men den var dock, det nekar väl ingen, föga smickrande för den svenska nationalstoltheten, denna traktat, som ställde det fordom så mäktiga Sverge under Frankrikes och Englands beskydd. Ingen svensk regering hade någonsin förut sett sig föranlåten till ett dylikt förödmjukande erkännande af Sverges behof utaf fremmande makters bistånd för sina gränsers försvar. Och om detta förbund ingifver svenska nationen den tanken att det tryggt kan öfverlemna åt dessa skyddsmakter omsorgen om landets hägnande mot hvarje anfall, så är det positivt skadligt, icke blott emedan det inverkar depraverande på nationalkarakteren utan äfven emedan det mäktiga bistånd, som traktaten utlofvat, i tidernas längd kan bli ganska problematiskt. Ty ehuru vi, som vi redan vid ett föregående tillfälle yttrat, äro fullt öfvertygade att både Frankrike och England i den närmaste framtiden skola handla i öfverensstämmelse med oftanämnda traktat, så eger Sverge ganska liten garanti för deras beredvillighet dertill ett eller ett par decennier härefter. Om också kejsar Napoleon under alla förhållanden håller obrottsligt sina löften till detta land, så har det dock ingen borgen för hans efterträdares sympatier. Icke många tro att den kejserliga dynastien har någon lång framtid i Frankrike. Icke är det någon utsigt för att en krönt ättling af Hugo Capet eller en medborgare-president af den enda och odelbara republiken Frankrike, skall befinnas hugad att ikläda sig en Bonapartes förpligtelser. Och det är ganska möjligt att i dessa fall den åsigten kommer att göra sig gällande i Paris att Sverges vara eller icke-vara är en fråga, som icke berör Frankrikes intressen, Hvad England beträffar, så är detta mäktiga land visserligen att betrakta som en Sver