Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 1

ges naturlige bundsförvandt, ty den skandina viska halfön bildar en förmur för detsamm mot Ryssland. Dessutom är engelska rege ringen, oaktadt de vexlingar den så ofta un dergår, vida mer att lita på än den franske enär de engelska institutionerna hindra de att handla i strid mot folkviljan, och folke mera sällan än monarkerna misstager sig or ett lands sanna intressen. Men det är me än sannolikt att Ryssland för sitt anfall väl jer en tid, då England är urståndsatt att kra! tigt understödja Sverge. Och dessutom ka just Englands stora makt komma att göra för bundet med detsamma tryckande för Sverge den dag den utlofvade hjelpen kommer at tagas i anspråk. Hvem vet vid hvilka föröd mjukande vilkor det då kommer att bind uppfyllandet af sina förbindelser? Hvem ve genom hvilka uppoffringar vi skulle komm att gälda detta beskydd? Måhända skulle Eng land en dag fordra att Sverge, för sitt ege bästas skull, skulle afträda åt detsamma Got land, Öland eller Marstrand. Måhända skull det begära å la Österrike att få förlägga en gelska garnisoner i våra fästningar äfven un der fredstider. Ja, det är icke osannolikt at det i detta fall ansåge nödigt att anlägga et nytt Gibraltar någonstädes på östersjökuste eller på en skånsk udde. Och hvem vet on icke Sverge på detta sätt komme att, mid under sina bemödanden för bevarandet af si sjelfständighet mot Ryssland, nedsjunka till ev vasallstat under England. Men det gifves tvenne andra länder, hvar intressen äro så nära förbundna med Sverges att dess undergång ovilkorligen förr eller sed nare skulle åtföljas af deras. De äro ej nog mäktiga att kunna hota dess sjelfständighe och för mycket lifvade af nationella sympatie för att vilja det. Dessa äro vida mer än Eng land Sverges naturliga bundsförvandter. Me Norge, det ena af dessa länder, har Sverge reda för öfver fyrtio år sedan ingått ett försvars förbund. Om Danmark, utan att dess monark: rättigheter kränktes, upptoges i detta förbund skulle, enligt vår öfvertygelse, en mycket säk rare borgen för de nordiska folkens sjelfstän lighet vara vunnen än den, som ligger i No vemberoch Londoner-traktaterna.