Göteborgsposten – 11 maj 1859, sida 1

a a — fredsfördraget i Campo Formio 1797 måste af trädas till den cisalpinska republiken. Seder mera blef Milano medelpunkten för konunga riket Italien. Om Milanesarna varit belåtna med Eugå ne Beauharnais styrelse, skulle måhända de allierade makterna efter Napoleons fall, ha erkänt hans anspråk. Ty han hade ej blott att påräkna sin svärfars, konungens af Bäjern, understöd vtan äfven kejsar Alexanders. Men de visste olyckligtvis ej att begagna sig af detta gynnsamma tillfälle att vinna nationellt oberoende under en furste, hvars ädla karakter och upphöjda tänkesätt borde varit dem så väl bekanta, utan de läto leda sig af ett parti, som funnit äfven hans milda styrelse tryckande. Ett hårdt straff för denna oförnöjsamhet väntade dem i det österrikiska oket. Det var åter en illustration af den gamla fabeln om hunden och köttstycket. När 1814 underrättelsen, om Napoleons tronafsägelse kom till Italien, återvände de franska trupper, som utgjorde en betydlig del af vicekonungens armå till sitt fosterland. Denne såg sig då föranlåten att afsluta en konvention med den österrikiske generalen Bellegard, men fortfor att hålla en stor del af konungariket ockuperadt genom sin italienska arme. Man kom öfverens om att skicka deputerade till de allierade, som skulle framställa folkets önskningar. Hertig Melzi, konseljens president, föreslog att senaten skulle afsända en deputation, som skulle handla i öfverensstämmelse med den, som armben redan sändt, och tala for landets sjelfständighet under Eugenes spira. Men grefvarna Gonfaloniere och Porro samt det italienska partiets öfriga ledare protesterade mot detta steg och förskaffade sig hundrafemtio inflytelserika personers underskrifter, hvilka ville för hvarje pris bli qvitt vicekonungen. Ett häftigt upplopp blef följden deraf — senaten sprängdes af en folkhop, och Prina, en af ministrarna blef mördad. Djupt kränkt af dessa fientliga demonstrationer drog Eugåne, den ende furste, under hvilken ett fritt konungarike Italien hade kunnat upprättas, sig tillbaka till Minchen, och det italienska partiet insåg för sent att det, utan att veta det, befrämjat Österrikes önskningar. Den efter vicekonungens afresa tillsatta provisoriska regeringen sökte ej att hindra de österrikiska truppernas intåg i Miano. När norra Italiens öde redan var afgjordt Paris, anlände dit en deputation från Mila10, som anhöll att konungariket Italien måtte å fortfara att vara en oafhängig stat. Då ronfaloniere, som stod i spetsen för deputaionen icke fann någon uppmuntran hos kejsaren af Osterrike, förskaffade han sig ett föeträde hos lord Castlereagh, hvaröfver en verättelse förekommer i Foscolis Della Servitt Ad Italia. Grefven erinrade om de löften le italienska: patrioterna erhållit af generaleria Wilson, Macferlane och lord William Beninck samt uttalade sin förhoppmng att Engand ej skulle tillåta att hans fädernesland comme under det österrikiska väldet. Lord ;astlereagh förklarade genast att England ej jar förbundet att uppfylla de förhoppningar, om väckts af icke befullmäktigade engelska fficerare och statsmän. Då Gonfaloniere framtällde sina landsmäns önskningar att få en gen suverän, äfven om det vore en österriare, samt en konstitution liknande den en;elska, svarade lorden att dylika institutioner