Göteborgsposten – 4 maj 1859, sida 1

framåt! Marie hade rätt; de ilade båda så hastigt fram, som om de hade förbrutit något och voro forföljda, och saktade icke sina steg förr än de inträdt på en mörk, trång gata, der de slutligen stannade framför ett smalt, fem våningar högt hus af ett så afsk äckande utseende, att Marias morfader ofrivilligt gick några steg tillbaka, då han fick se den mörka smut iga ingång hvarigenom de båda obekanta försvunnit ur deras åsyn. — Se så, utropade Marie glädtigt, i det hon raskt satte sin lilla fina käng på den orena trappan, nu äro vi då ändtligen framme och behöfva endast stiga uppför trappan. — Jag anser det dock rättast att först göra sig något närmare underrättad om dessa menniskor hos värden här i huset, mitt älskade barn, svarade morfadren, ty i en stor stad bör man vara försigtig, så att man någorlunda vet för hvem man intresserar sig. — Men de äro säkert ytterst fattiga, invände Marie smekande, hörde du icke huru modren sade, att hon icke ens hade ett stycke bröd att stilla sin hunger med. — Jo, mitt barn, min mening är också att hjelpa dem; haf endast några ögonblicks tålamod, och jag lofvar att du skall blifva nöjd med mig. Med dessa ord begaf sig herr von Kralheim — detta var nemligen Maries morfaders namn — genom den trånga portgången in i en mörk förstuga, som endast upplystes af några svaga ljusstrålar, hvilka matt inträngde genom en dammig oljig fönsterruta som var anbragt i den dörr hvilker ledde till portvaktarens rum. Herr von Kralheim knac