Göteborgsposten – 4 maj 1859, sida 1

karakter eller med deras ärofulla minnen. Sverge är ingen sjuk man, hvars slut med lätthet kan påskyndas; det är fullt af lifskraft och är just nu stadt i sin måhända vigtigaste utvecklingsperiod; det är redo att offra allt för sin frihet och sitt oberoende. Det har, då det i de andra skandinaviska länderna egde ständigt hotande fiender, kunnat försvara sin sjelfständighet mot de fruktansvärdaste anfall. Skulle det då nu duka under, då de skandinaviska folken ha ingått ett fostbrödralag, som endast tarfvar regeringarnas bekräftelse? Enligt hvad vi föreställa oss, skola Frankrike och Ryssland, i hvilkas intresse det måste ligga att så mycket som möjligt isolera Österrike, på allt sätt undvika att ge England, som kan bli deras fruktansvärdaste fiende, anledning till klagomål. Af detta skäl förmoda vi, att de hvarken skola angripa Sverge eller Turkiet, då England såväl af traktaterna som af sina egna intressen bjudes att försvara dessa länder. Dessutom kan det väl knappast antagas som möjligt, att en så klok man som kejsar Nopoleon skulle förnedra sig i sitt eget folks och i hela Europas ögon genom att öfverlemna Sverge åt samma Ryssland, mot hvilket han för några år sedan i en ännu gällande traktat förbundit sig att skydda det. Ett så skändligt förräderi emot en svagare bundsförvandt skulle sätta en outplånlig fläck på hans namn och kraftigt motverka hans planer. Af Monitörens till det tyska folket ställda artiklar har det ju tydligt visat sig, hur det ligger kejsaren om hjertat att öfvertyga Europa om sin moderation och derigenom förebygga bildandet af en koalition emot sig. Man har äfven framställt den farhågan att de holsteinska förvecklingarne komma att leda till krig mellan Danmark och Tyskland. Det torde dock vara ganska problematiskt om slesvig-holsteinarnas agitationer i detta fall komma att krönas med framgång. Måhända skola de tyska kabinetterna, ihågkommande det obehag de förra gången hade af interventionen i hertigdömena, och till fullo upptagna af kriget i Italien, helt tvärt afvisa herrarna från Itzehoe, som minst torde få medhåll i sitt eget land om de skulle föra det ett nytt krig på halsen. Men om dessa dystra förutsägelser gå i fullbordan och Europa måste dela sig i två stora koalitioner, — då, tyckes det oss borde väl ingen tvekan om valet kunna uppstå. En sådan synes man dock på ett visst håll hysa — ja, man har gått ännu längre. Man har förklarat det ena alternativet, neml. Sverses uppträdande med Frankrike, Ryssland och Danmark mot England och Tyskland som omöjligt; följaktligen anser man det andra alternativet, Sverges uppträdande mot Danmark, Sardinien och de förtryckta nationaliteterna med England och Tyskland möjligt. Vore ej frågan af så ytterst allvarsam natur, skulle detta yttrande förefalla oss som en skämtsam paradox. Vi hoppas — ja vi äro fullt öfvertygade att det icke skall finna genklang mångenstädes. Ett krig mot Danmark förekommer oss lika litet sannolikt som ett borgerligt krig. Och dessutom, om Sverge skulle, det Gud förbjude, deltaga i denna stora strid, så borde väl dess plats vara gifven bland dem, som kämpa för det förtryckta Italiens oberoende. Och De tyska kulturstaterna med sin absolutism eller skenkonstitu