Göteborgsposten – 4 maj 1859, sida 1

—— --penmakt befästa och utbreda det välde i Italien, som de i så hög grad missbrukat. Til detta fredsbrott, som under nuvarande för. hållanden måste i många hänseenden motverka deras intressen, kunna blott en blind förtröstan på krigslyckan och förtviflade finan ciella omständigheter ha föranledt dem. Österrike innehade ännu för några månader sedan en politisk ställning, som oaktadt det ständigt växande, välberättigade missnöjet i Italien, och Frankrikes samt Sardiniens hotande hållning, var ganska stark, enär den hufvudsakligen stodde sig på 1815 års traktater, hvilka allmänt erkändes i Europa, oaktadt det skoningslösa våldförande af nationaliteternas rätt, som de hade att tacka för sin uppkomst. Men Wienerkabinettet har bortkastat denna fördel för att genom att vädja till styrkans rätt krossa det förhatliga Sardinien och på samma gång det unga Italiens framtidsförhoppningar. Genom sin kallsinnighet för Englands medlingsförsök, sitt trottsiga förakt för dess vänskapliga råd och slutligen genom sitt halft om ej helt barbariska ultimatum till Sardinien, hvarigenom det gaf dödsstöten åt de mest seglifvade fredsförhoppningar, har det redan framkallat en stor förändring i det britiska, folkets sätt att se den italienska frågan. Ja, Osterrike har härigenom riskerat att förverka alla de sympatier det hittils kunnat påräkna i det af sjelfva stridsfrågan ointresserade Europa och gifvit Frankrike och Ryssland en ofantlig fördel öfver sig, då dessa nu kunna betrakta sig som det orättvist angripna Sardiniens och hela det förtryckta Italiens beskyddare. Det kan nästan tagas för afgjordt att England efter detta Österrikes omotiverade fredsbrott inskränkar sig till en beväpnad neutralitet, såvida icke kriget antager sådana dimensioner att dess egna intressen fordra dess inblandning. Åfven är det sannolikt att Österrike under nuvarande förhållanden icke kan påräkna ett så kraftigt understöd af det Tyska Förbundet som det skulle kunnat, i händelse det ej varit den angripande makten. Det ser verkligen ut som om den stolte kejsar Frans Josefs öde skulle bli en ny bekräftelse af den gamla satsen: Quem Jupiter vult perdere dementat (den Gud vill förderfva, slår han med blindhet). Och huru litet förtroende än den franske autokraten hittils visat sig förtjena, kan man under närvarande förhållanden ej annat än önska segrar åt hans härar. Napoleon III kunde aldrig funnit en ädlare sak att strida för än Italiens befrielse, men väl kunde man önskat Italiens befrielse en ädlare kämpe än Napoleon III. En annan Tidning har ansett denna sakernas nya vändning bebåda ett så allmänt europeiskt krig, att äfven den skandinäviska norden måste deltaga deri. Den tager neml. för afgjordt att offoch defensiv-alliansen mellan Frankrike och Ryssland grundar sig på ömsesidiga ersättningslöften, om icke rent af delningsplan, samt att Ryssland skall nu förnya sina gamla anspråk på den sjuke mannens qvarlåtenskap. Och lyckliga vi, tillägger samma tidning, om öfverenskommelsen endast afsett södern. — Ehuru äfven vi skulle betrakta ett oundvikligt krig som den sorgligaste nödvändighet, kunna vi dock ej instämma i detta yttrande, emedan det tyckes innebära en hopplöshet och ett misstroende till svenskarnas förmåga att försvara deras fäders jord, som hvarken öfverensstämma med deras national