Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 1

gått att väcka de närvarandes uppmärksamhet, oc! under det de flesta endast förstulet betraktade honom tystnade Kelser ett ögonblick och den öfvermodig storprataren slungade en yred blick på den, som så lunda vågade störa honom i berättelsen om sin blo diga strid. Se der troligen en Jankee, det skulle jag kunn: svära på, sade han med spotsk utmanande ton, syn barligen endast beräknad för att reta och förolämp: den resande. Denne tycktes likväl icke taga den rin gaste notis om honom, utan upptog ett gammalt tid ningsblad, som låg på ett af borden, och tycktes snar vara alldeles fördjupad i läsningen deraf. Denns lugna likgiltighet uppretade ännu mer den vilde slags kämpen. Men han åtnöjde sig för ögonblicket med att endast halfhögt mumla några ord om att Jankee alltid äro fega stackare. Derpå vände han sig åte till sitt förra sällskap och fortsatte sin berättelse dock talade han något högre än förut, synnerligas då han beskref de hemskaste blodigaste scener. Na turligtvis skedde detta endast för att ådraga sig frem lingens uppmärksamhet. Då Kelser likväl fann, at intet förmådde rubba denne ur sitt lugn, slutade hai högt svärjande och vände sig häftigt till värden met den fråga om det funnes någon tjuf i deras sällskap — Tyst! hviskade värden fruktande. Ställ icke til något oväsen här, det ber jag dig om, ty du vet att så dant alltid ger elakt rykte och skadar en hederli; mans hus! — Huru, vågar du kanske taga den de