Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 1

Guds Ord. Och det torde vara just denna omständigbet, som vida mer än det föråldrade språket afskräcker de bildade klasserna från att göra en förtroligare bekantskap med dessa böcker, som i så många hänseenden öfverträffa alla sednare postillor. Vi känna ej huru Fosterlandsstiftelsen ämnar gå till väga vid urvalet, men det veta vi, att den får ganska mycket att göra, om den skall befria det sanningens rena guld, som dessa skrifter innehålla så ymnigt, från allt det slagg som var en naturlig följd af tidsförhållandena,af Luthers hetsiga lynne och polemiska ställning samt af hans djupa okunnighet i naturvetenskaperna. Om Luthers postillor voro af mindre stort värde, voro äfven de fel, som vidlåda dem af mindre betydelse. Men nu äro af alla hans skrifter dessa bäst egnade att göra den stora allmänheten bekant med den troslära, som de bekänna. Den klara och lefvande framställningen, innehållets anderikhet och skriftenlighet måste göra dem välkomna i de många boningarna, der själarna börjat vämjas vid den lösa mat, hvarmed de af staten lejda herdarna vilja underhålla dem. Men just för denna dessa skrifters stora spridnings skull är en närmare granskning af dem och ett borthuggande af alla onödiga utvexter i hög grad önskvärda. Hvad vi förstå med sådana utvexter skola vi längra fram söka visa genom några exempel. Den, som skrifver dessa ord, finner i den lutherska bekännelsen sin egen religiösa öfvertygelse uttryckt. Men han tillhör ej dessa lutheraner, hvars religiösa åsigter skulle knnna uttryckas genom orden: Gud är en, och Luther Hans profet: Luther var en rikt begåfvad ande, och Gud använde honom i ett högt värf, då Han lät honom återföra den kristna läran till dess ursprungliga renhet. Men icke var han derföre fri från misstag i rent menskliga ting. Aposteln Paulus säger om sig sjelf att han stundom talade i fåvitsko — skulle då ej Luther, som ej var på samma sätt som denne utrustad med den Heliga Andas gåfvor göra det? Hvarpå stödja då dessa sig, som söka kringgärda Luthers skrifter som helgedomar? År icke en dylik lutherskult i högsta grad förkastlig, ett närmande till den helgondyrkan, hvaremot reformatorn uppträdde med så stor ifver? Skulle han icke, om han kunnat förutse den, varit den förste att fördöma den? År det rimligare att med ett slags from vördnad förfäkta bibehållandet af dessa yttranden, hvilka föranledts af den store lärarens menskliga skröpligheter — af hans häftighet, ofördragsamhet, vidskepelse, än att med katolikerna helighålla helgonens ben? År icke det förra äfven ett slags relikdyrkan, oförenlig med den lutherska lärans anda? SONEN TIA EAA EEE EE IE AE