Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 1

om allmogens fordringar i detta hänseende, är dess sjelftagne målsman i Svensk Kyrkotidning och icke Fosterlandsstiftelsen. Hvad den sednare anmärkningen angår, så innehåller den en alltför tröstlös, och som vi våga hoppas, mindre välgrundad uppfattning af dessa bildades religiösa tillstånd. Det tyckes dessutom som om den värde ins. ansåge religionen vara en sak endast passande för bönder. Åro icke de bildade i lika stort behof deraf som dessa, och är icke hvarje företag, som gör dem närmare bekanta med den kristna lärans sanningar, af lika stor vigt som det, hvilket förskaffar allmogen kunskap deri. Den profana bildningen kan icke vara en ersättning för den religiösa och behöfver ej bli något hinder derför. Ins. frågar: kan man påräkna att den nya öfversättningen skall bli trognare, skall bli så samvetsgrann som den nuvarande? Och vi fråga i vår ordning: är den ej lika obefogad som försåtlig, denna insinuation att de aktningsvärda män, som satt sig i spetsen för företaget, skulle göra sig skyldiga. till förfalskning af Luthers ord. Den djerfhet hvarmed ins. bryter stafven öfver denna öfversättning, hvarom han ännu icke kan göra sig det ringaste begrepp, är i sanning förundransvärd. Då han icke ådagalägger någon synnerlig skarpsinnighet och ännu mindre någon utomordentlig siareförmåga, hade det väl varit klokare, om han tyglat sin recensionsifver, till dess han fått något att recensera — till dess han hade kunnat visa att dessa män, som han nu på de lösaste grunder i verlden tillskrifver reformerta sympatier, verkligen calviniserat Luther. De ha utgifvit skrifter af reformerta författare, säger han. Ha de väl derigenom skadat den lutherska kyrkan? Kunna vi ej i många ting lära åtskilligt af de reformerta? Finnes icke i många reformerta länder mera andligt lif än hos oss? Öfverensstämma icke de begge protestantiska hufvudkyrkorna i de flesta stycken, och önskade icke reformatorerna sjelfva ett närmande mellan dem? Vi önska visserligen icke att vår kyrka uppgåfve en enda af de lärosatser, som skilja henne från den reformerta, men om vi kunde hoppas att dessa rader komme inför den ifrågavarande insändarens ögon, skulle vi vilja fråga honom hvarmed han vill försvara denna ofördragsamhet mot dessa protestantiska trosbekännare, hvilka liksom vi bedja i Kristi namn och i Hans Ord finna näring för sitt andliga lif? Den enda afins:s anmärkningar, för hvilken ens en skenbar grund finnes är den, som han riktar mot Fosterlandsstiftelsens plan att göra ett urval ur Luthers predikningar. , Hvad är det, frågar han, ,i Luthers postillor, som är så forkastligt eller öfverflödigt att det bör uteslutas? Kan ins. verkligen säga sig ha läst dessa skrifter och dock vara i okunnighet derom? Hvar och en, som ej är försjunken i den djupaste vidskepelse, själsråhet och ofördragsamhet mot olika tänkande medkristna, måste på det innerligaste beklaga att de höga och heliga sanningary-som den oförgätelige reformatorn framställde med den lefvande öfvertygelsens enkla men oemotståndliga vältalighet, äro blandade med en mängd anstötliga och i hög grad förargelseväckande meningar och uttryck, hvilka esomoftast ha ett högst olyckligt inflytande på den mindre upplyste läsaren, som, ur stånd att skilja hvetet från agnarna, betraktar Luthers ord nära nog som