Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 1

de närvarande, under det han upprepade: vågar någon att motsäga mig? Intet svar hördes, och hvarje öga sänktes för storskrytarens föraktfulla blickar. Ja, fortfor han med en ny svordom, jag har ännu aldrig fruktat någon, och för att bevisa er det, skall jag tala om för er min tvekamp med Defter, Rash Defter, som vi alltid brukade kalla honom. Nu började han berätta denna strid, med en innerlig tillfredsställelse öfver att åter få göra sig till den segrande, utan att någon vågade yttra ett enda ord deremot, då en högväxt, smärt ung man inträdde i rummet. Han var klädd som en nordisk resande, bar en liten nattsäck i handen, och hans kläder voro öfverhöljda af damm. Sedan värden, som deltagit i det förra sällskapet, ögonblickligen framträdt till honom, frågade den resande om han kunde få nattqvarter? Ja visst, Sir, svarade Boniface med vänlig min. Har ni kommit hit till häst? Fremlingen nickade endast till svar, och under det han med värdshusvärdens tillhjelp aftog sin öfverrock och sina öfriga reskläder, ropade denne på en af sina svarta tjenare och befallde honom sörja för den resandes häst. Önskar ni spisa något, Sir? frågade värden beställsamt. Den resande nickade åter. Han ville gå fram till elden, men då han såg att alla platser deromkring redan voro upptagna, och synbarligen icke tycktes hafva lust att närma sig någon, drog han sig tyst tillbaka och satte sig vid ett litet bord på den motsatta sidan. Emedlertid hade han dock icke und