Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 1

oaktadt han var temligen korpulent. Hans ansigte hade en viss likhet i formen, med jordklotet, men var öppet, uttrycksfullt och gladt, men något rödt. Jag vill icke närmare beskrifva hans näsa, emedan portvin och andra dylika drycker vållat att hon fått en högst ovanlig form, men hans ögon voro stora och eldiga och hans hår och väldiga mustacher af en skarp röd färg. Hela hans ansigtsuttryck tillkännagaf lika mycken militärisk fasthet, som naturlig godmodighet. Kort och godt, vår major var en ofantligt bra major, som af hela sitt hjerta älskade Chaucer, Spencer, Shakspeare, Isaak Walton, Walter Scott — och whiskytoddy. Han var utomdess en glad munter sälle, och försattes vanligtvis, då han tömt sitt tredje glas, i ett visst lycksaligt tillstånd. Vid det tillfälle, jag nyss nämnde, höll han ännu på med sitt andra glas, men då han icke tycktes vara synnerligen lifvad denna afton, så afstannade samtalet allt mera och mera. Slutligen började jag ledsna vid denna tystnad, steg upp och ville aflägsna mig, men han utropade: Vänta, Peter! gå icke bort ännu. Om du stannar, skall jag berätta för dig ett af mina ungdomäfventyr. Detta förslag antogs af alla med stormande förtjusning, och ett allmänt klingande med glasen och handklappning följde. Den första gången jag hade det missödet att blifva utskrattad, började majoren, var vid följande tillfälle: Jag hade tjenat ett par månader och var ung, glad och liflig. Att jag på allt sätt var skapad för