Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 1

SA BH längre kunna vi icke gå. Åro italienarna — vi mena den italienska nationen och icke grefve Cavour och hans kabinett -— icke kung Ferdinand och hans personliga anhängare sedan den 15 Maj 1848 — icke kardinal Antonelli — icke erkehertig Leopold och hans rådgifv are — icke hertigen af Modena — icke på andra sidan Mazzini och hans hemliga konklav af midnattskonspiratörer — villiga att understödja oss engelsmän i detta stora företag? Vi tro det. Vi tro att det finns millioner italienare, som anse denna lösning af frågan för den bästa möjliga, liksom det är den onda som kan godkännas af stridens hufFrankrike. Såvål den österrikiske som den franske diplomat, som vågade afslå ett sådant förslag, skulle vara dristigare än vi tro någon diplomat om att vara i våra dagar. Den makt, som vägrade att gå in på detta förslag, skulle derigenom komma i värre trångmål än genom närvaron af en fientlig armå på hundratusen man. Ty den skulle få den allmänna meningen i Europa emot sig; med andra ord, den skulle icke endast behöfva kämpa mot sina omedelbara motståndare utan äfven mot den makt, som för icke fullt fem år sedan omintetgjorde den ryske kejsarens krigsplaner. Om italienarna verkligen besluta sig för att underhandla eller för att låta andra underhandla för dem på dessa vilkor, skola de helt och hållet vända bladet för det österrikiska kabinettet. Då skola de kunna kräfva sitt oberoende i den offentliga redlighetens namn och icke genom en kränkning af dess första principer. De skola då kunna påräkna ett säkert och direkt stöd af två om icke af tre stormakter. Till och med kejsarna af Österrike och Frankrike skulle snart märka att både deras sanna intressen och omsorgen om deras värdighet och ära skulle tvinga dem att antaga en så rättvis, moderat och förnuftig lösning af frågan. Man har sagt att kejsaren af Österrike är villig att underhandla på dessa vilkor. Väl underrättade personer påstå äfven att det stora flertalet af det italienska folket skall bli särdeles belåtet med en sådan sakernas ordning och att det vill söka att undertrycka alla oordningar, upplopp och upprorsförsök till dess den blir fastställd. Vi äro öfvertygade om, att Sardinien gerna antager dessa vilkor, ty sjelfve grefve Cavour erkänner fullkomligt de stora faror hans herre utsättes för, om Sardinien skall uthärda den våldsamma sammanstötningen af Österrikes och Frankrikes armeer. Hvad den franske kejsaren angår, så skall den förestående kongressen visa huru uppriktig han varit. Har han inga andra afsigter än dem, som han hittils proklamerat, så blir allt godt och väl. Vi tala icke om den här af författare, som ha tillskrifvit honom obegränsade äregiriga drömmar, utan om hans egna ord och gerningar. Han har offentligt och formligt förklarat att han önskar hemkalla den franska garnisonen från Rom och naturligtvis åfven aflägsna de österrikiska garnisonerna från legationerna. Han bar fullkomlig rått att göra detta. Det var icke han, som sände de franska trupperna till Rom; tvertom protesterade han som deputerad formligt och högtidligt mot detta steg. Hans bref till Edgar Ney är ett ytterligare bevis på hvad hans åsigter då voro; han har rättighet att säga att de aåro oförändrade. Det är klart att så länge hans trupper äro