Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 1

china; de besvärja henne fram så snart de vilja rigtigt imponera på sina läsare eller å hörare, de skildra henne med så lifliga färger att man verkligen kunde frestas till den tro1 att hon är något annat än ett foster af dera: egen inbillning. För dem äro alla svenskar från kronprinsregenten till landsstrykaren, i del amalgamatörer, tusen gånger farligare fö! Norges stolte Klippeborge än czaren och alla hans moskoviter. Det var kommerciell. amalgamation, son svenskarna funderade på, när de önskade tull. frihet for de varor, som skulle passera riks gränsen. Det var ett högst farligt försök til militärisk amalgamation, som gjordes förlidern sommar på Axevalla hed, denna aldrig nog beklagade stund, då svenska fanan svajade öfver infödda norska krigare, och en svensk anförare djerfdes (horribile dictu!) rigta sins kommandoord till dessa olyckliga offer för unionens missbruk. Och spöka ej samma militäriska amalgamationsplaner i de norska ka. detternas kommendering till Stockholm? Och dessa blomsterbuketter, som för några år sedan regnade ned på de norska studenterna i Stockholm och Upsala -— hvad voro de väl annat än amalgamationstalismaner ämnade att bedåra de frie norske gutter? Och denna korseld ur hundradetals sköna ögon, hvad var den väl annat än en hexerikonst ämnad att sätta kronan på amalgamationsverket? Och var det icke idel amalgamationsångor, som uppstego ur de skummande champagneglasen och ur de med svenskt banko fyllda bålarna för att svenskeficere de oerfarna norska gästerna? Detta låter som skämt, men i norska tidningar förekomma dessa beskyllningar på fullt allvar. Det ser ut som om de norska publicisterna ansågo svenskarna icke kunna göra anspråk på billighet och rättvisa, så systematiskt misstyda de deras ord och handlingar. Morgenbladet uppmanar enträget det norska folket att endast välja dem, som komma att rösta emot amalgamationen under hvad form den kommer att visa sig och som känna igen den under hvarje förklädnad; ty som räfven har sju utgångar har amalgamationen sju, ja sju gånger sju ingångar. Och derför bör landet tånka sig för, innan det väljer representanter. — År det möjligt att Morgenbladet sjelf tror den lära det predikar! Det är förunderligt att en sådan okunnighet om de tänkesätt, som herrska i Sverge kan ega rum hos eljest upplysta personer i brödrariket. Det gifves visserligen här en icke så liten politisk fraktion, som, trött vid det misstroende, den afvoghet och orättvisa, hvarigenom de norske norrmännen så länge pröfvat det beundransvärda svenska tålamodet, önskar att unionen upplöstes så -snart som möjligt; men vi äro öfvertygade att svenskarna lika litet stämpla mot norrmännens sjelfständighet som norrmännen mot svenskarnas. Härmed vilja vi icke ha sagt att vi icke anse ett närmande mellan de begge konungarikena vara i högsta grad önskvärdt för dem begge. Men vi tro, med ledning af Storbritanniens exempel, att detta närmande bör utgå från Norge, emedan detta rike är minst till areal och folkmängd. Ty vi önska icke någon maktutvidgning för Sverge — vi önska blott ett stort och mäktigt Skandinavien.