Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 1

Fru von Halen uppträdde med en aristokratisk värdighet; man skulle kunna trott att hon härstam. made från någon gammal adlig familj, men detta var icke fallet. Hennes sätt emot mig var alltid ytterst vänligt och nedlåtande, hvarföre jag naturligtvis, oaktadt den dryga betalningen, måste känna mig särdeles tacksam. Hon kom alltid till bords klädd i dyrbart siden, hvars frasande gjorde ett imponerande intryck på mig; ty jag kände mig i sådana ögonblick alltid vara en så obetydlig personlighet. Fru von Halen hade en dotter, vid namn Clara. Till sitt yttre var denna mycket olik sin moder; ty den förra var liten och korpulent, den senare deremot lång och smärt. I ett poem, hvilket hon varit god att visa mig, hade en ung man varit djerf nog att kalla henne en Sylfid. Jag förstår visserligen ej huru sylfider skola se ut, då jag ännu aldrig under hela min lefnad sett någon sådan; men jag betviflar dock att sylfider hafva rödt hår eller äro uppnästa; ej heller förmodar jag att de bruka vara vindögda. Emellertid var jag långt ifrån att vilja förneka, det Clara von Halen var någon sylfid, då detta tycktes göra henne ett så ofantligt stort nöje. Anrättningarne vid fru von Halens bord voro synnerligen helsosamma för en sjukling. Der fanns intet som genom sin yppighet kunde inverka menligt på helsan. Om det verkligen var sannt hvad några läkare påstå, nemligen att det är helsosamt att stå upp från ett bord, utan att känna sig mättad, så