Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 1

Göteborg, d. 23 April 1859. På hinsidan Kölen råder i dessa dagar ett friskt politiskt lif. De förestående storthingsvalen ha neml. framkallat en högre temperatur i sinnena än man plägar anse tillhöra en så nordlig breddgrad. Man diskuterar, agiterar, polemiserar och kannstöper af hjertans lust och med en ifver, som bildar den bjertaste kontrast mot den så ofta beklagade likgiltighet, hvarmed man här i Sverge emotser ständernas sammanträdande. Och dock tyckes det som om riksdagen borde vära af mycket större betydelse för oss än storthinget för norrmännen, då både vår konstitution och våra samhällslagar äro i vida större behof af genomgripande förändringar än deras. Men förnämsta orsaken till detta bristande intresse för folkrepresentationen torde böra sökas deruti att den, trotts de nödtorftiga reparationer den på sednare tider undergått, ingalunda representerar folket. Ty om den gjorde det, skulle hälften af nationen utgöras at adel och prester — och detta är lyckligtvis icke förhållandet. Icke heller har någon ännu, oss veterligt, vågat påstå att svenska adeln och presterskapet äro utrustade med så utmärkta egenskaper, att de kunna anses derigenom uppväga det öfriga folket. Men detta folk vet huru litet det har att hoppas af dylika lagstiftare och bekymrar sig derföre föga om de klingande men innehållslösa vältalighetsprof, hvarigenom de söka uppfylla sina representantspligter. Hvad deremot Norge angår, så måste det erkännas att detta land nära fyrtio år egt en verklig folkrepresentation, d. v. s. en representation, hvars beslut återspegla de inom folket förherrskande önskningarna. Och då konstitutionen gjort storthinget till den egentliga lagstiftande makten,) och då dessutom de hittilsvarande unionskonungarna icke funnit för godt att motsätta sig det norska folkets frihetssträfvande, är det helt naturligt att Norge tagit verkliga jättesteg på reformernas väg, under det att Sverge, tack vare den inom dess tvenne första stånd herrskande samhällsbevarande principen, alltjemt fått dragas med talrika, länge sedan allmänt erkända missförhållanden inom kyrka och stat. Då demokratien ständigt dikterat storthingsbesluten, tyckes det som om föga skäl funnes för den nu som bäst pågående politiska agitationen i detta republikanska konungarike. Men saken är den att i Norge, liksom i många andra länder, existerar ett visst parti, som, om det icke agiterar endast för sitt höga nöjes skull, dock gör det af motiver som äro fullkomligt fremmande för den sak det säger sig förfäkta. Det består sf personer, som äflas att bli ansedda för erkepatrioter, för upptäckare af samhällsvådliga planer, och frihetsfientliga konspirationer etc. De se eller låtsa sig se faror för folkfribeten och det nationella oberoendet i då betydelselösaste saker; isynnerhet söka de ifrigt att uppväcka misstroendet hos sina landsmän mot Sverge. De ha skapat en luftbild, väl egnad att inverka på de af naturen misstänksamma norrmännens fantasi, och de ha gifvit åt henne det fruktansvärda namnet: amalgamation. Hon har blifvit för dem ett slags dea ex ma) Enligt norska konstitutionen vinner, som bekant är, ett förslag, som vid trenne på hvarandra följande storthing erhållit pluralitet, laga kraft, äfven om kunglig sanktion uteblifver.