Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

AREA AA A— t— — — —— för sin egen afväpning. Det är jätten, som icke nöjd med sin naturliga ofverlägsenhet öfver denfdverg, hvilken vågar uppträda mot honom, begär att denne skall nedlägga de vapen han försett sig med. Sardinien, heter det, står under revolutionens herravälde; på dess fredliga löften kan ingen lita, förrän det blifvit urståndsatt att börja krig. Österrike deremot kan icke svika Europas förtroende; det är en äkta monärki med Guds nåde och absolutistisk styrelse. En sådan kan blott lifvas af lojala och oegennyttiga tänkesätt. Detta sätt att resonnera vederlägges, tyvärr, af Europas historia på det fullständigaste. Det erfordras en ansenlig portion djerfhet för att i nittonde seklet kunna påstå att den politiska moralen gör sig mera gällande i despotiska än 1 konstitutionella stater. Naturligtvis går Sardinien icke in på ett förslag som skulle kunna göra det beroende af dess stolta grannes godtycke, särdeles som dess planer att utsträcka sitt välde öfver hela Italien träda allt tydligare fram i dagen. Så fordrar Österrike, enligt hvad som förmäles, att stormakterna skola garantera Habsburgiska huset icke blott de norditalienska provinserna utan äfven dess eventuella arfsrätt till Parma, Modena och Toskana. På förhand har Österrike vetat att tillvälla sig ett slags öfverhöghet öfver dessa stater. Detta, jemte det förvända och i hög grad orättvisa regeringssystem det följt i Lombardiet-Venedig har alstrat den djupa förbittring mot den kejserliga styrelsen, som råder i Italien. På 1815 och 1817 års traktater stöder Österrike sin rättighet att hålla garnisoner i Ferrara och Comachio i Kyrkostaten samt i Piacenza i hertigdömet Parma, d. v. s. på de yttersta punkterna af sin försvarslinie. Denna dess rättighet erkänner Europa, men till densamma har det lagt många andra, som icke ega något annat stöd än de separattraktater, hvartill det lyckats förmå de oberoende italienska staterna genom att skickligt begagna sig af sina militära resurser, af tillfälliga omständigheter och framför allt af misshälligheterna mellan de italienska smådespoterna och deras förtryckta undersåtare. Af de många sätt, hvarpå Osterrike sökt befästa sitt inflytande ofver de ifrågavarande staterna, är det interventionssystem, som det följt nära fyratio år, det mest framstående och vigtigaste. Då österrikarne genom 1821 års intervention återinsatt den af neapolitanska folket fördrifne Ferdinand I i den konungsliga värdighet, som han så missbrukat, qvarstannade de sex år i Neapel. Under förevändning af genommarsch besatte de då Toskana, Parma, Modena och legationerna; dessutom gaf revolutionen i Piemont dem anledning att slå sig ned i Alessandria. 1831 intervenerade de i Modena och Parma och ryckte äfven då in i de påfliga legationerna; i dessa länder uppehöllo de sig sju år. , 1848 års händelser hade liknande följder. Österrikiska besättningar lågo sex år i Livorno och Florens, oaktadt folket frivilligt återkallat storhertigen; först 1855 blef Parma qvitt dessa objudna gäster. I Bologna och Ancona ha österrikarna varit tio år och äro der ännu i dag. Detta är grunddragen af den österrikiska interventionens i Italiens historia. Den har icke blott varit beskyddande och materiell; i många fall har den verkligen trädt i regeringens ställe. I Bologna är hela den