Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

OO WW WUW W X -. nn oamoan two m:mr? m -mnnnn——— ——— MMMM dan högt på himmelen och luften var klar och blå Jag sprang upp, skakade af mig snön och gick ned åt stranden; men hvem kan måla min förvåning och ån gest, då jag så långt ögat kunde nå, ej såg anna än det klara, blå, lätt krusade vattnet, och ej e! skymt utaf vår båt, hvilken jag aftonen förut lemna fastbunden vid ett träd? Vid närmare undersökuing fann jag, att tåget som fasthållit densamma var at slitet, och således hade stormen troligen lösryckt ho nom, och han hade bortflutit med sin sofvande be sättning. Här stod jag nu allena, utan hvarken hjelp elle råd, i en vild ödemark, kanhända hundrade mil bort: från någon mensklig varelse, utan att ens hafva kän nedom om hvarthän jag skulle rikta mina steg. On icke hoppet derom atå båten skulle återvända, uppe hållit mig, tror jag att jag hade förtvifladt. Hel: dagen — och denna Novemberdag var den längsta jag under hela min lefnad upplefvat — satt jag vid stran den och spanade med längtansfulla blickar om der ej skulle återvända. Vid solens nedgång satt jag ännu qvar på sam ma plats, men nu hade jag likväl förlorat allt hopi att någonsin mera få återse den. Då natten in bröt och stjernorna började glimma, kom jag ändt ligen till den slutsats, att endast försynens godhe och min egen rådighet kunde rädda mig från att för gås här i ödemarken.