Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

Göteborg, d. 20 April 1859. Då orden: europeisk kongress för några veckor sedan började förekomma 1 telegrammerna, väckte de stor tillfredsställelse i största delen af Europa. Fonderna stego och fredssvännerna jublade. Det var nu så godt som afgjordt att kriget skulle förekommas. Den italienska frågans afgörande skulle hänskjutas åt stormakterna. Diplomaterna skulle taga saken om händer på ett helt annat sätt än dittills. Nu skulle engelska kabinettet få utveckla sin fredsmäklaretalang, som förut icke visat sig mycket till sin fördel. Ty trots de faderligt varnande noterna till Sardinien, på hvilka följt temligen sötsura svar, och lord Cowleys sonderingsmission till Wien, för hvilken, enligt engelske utrikesministerns märkvärdiga medgifvande, inga instruktioner varit utfärdade, hade de ofantliga rustningarna på begge sidor alltjemt fortskridit. Fredsförhoppningarna stärktes af en serie nästan idylliska Monitörsartiklar, som framställde den af orättvisa beskyllningar förföljde kejsarens menlöshet i den mest rörande dager; samt af några kejsar Frans Josefs yttranden, som smakade af en hos denne furste oerhörd moderation. Till och med den förut så krigiska Presse hade sedan den kommit i bankir-dramaturgen Solars våld undergått en förvånande metamorfos; den hade blifvit fredlig nära nog å tout prix. Men oaktadt allt detta har ännu i dag icke sakerna, tagit den fredliga vändning man förespått. Osterrike rustar, utskrifver och mobiliserar af hjertans lust och i hittills oerhörd skala. Frankrike och Sardinien desslikes. Skaror af frivilliga strömma från hela Italien till Sardinien för att deltaga i den stundande kampen för Italiens frihet under Garibaldis befäl. Och kongressen? Ja sjelfva denna kongress är ännu en ganska problematisk sak. De svårigheter, som dess bildande mött äro så många och så invecklade att den sednaste underrättelsen om deras plötsliga undanrödjande tarfvar i hög grad bekräftelse. Och bekräftas den, så återstår alltid frågan om Italien, som måhända icke alls blir representeradt på kongressen, skall underkasta sig stormakternas domslut. Det bråk och trassel, som varit förspelet till denna tillämnade europeiska kongress, påminner till en viss grad om det, som plägar föregå en festlig tillställning i en småstad. Först tvistade man länge och väl om den lämpligäste platsen för sammankomsten, och när man omsider beslöt sig för Baden, var det måhända emedan man unnade de stackars diplomaterna någon rekreation vid rouletten efter det höga spel om länder och folk, de förehaft vid det gröna bordet. Sedan blef det fråga om till hvilka inbjudningar skulle utfärdas. Sardinien låt vederbörande förstå att det åldrig skulle förlåta dem, om det icke fick vara med. Osterrike ville ej tilllåta detta med mindre att konferenssalens dörrar öppnades för dess egna italienska lydfurstars representanter. Deremot anse den helige fadren och kung Bomba sig mycket för förnäma att låta representera sig på kongressen och ha på förhand förklarat att de ämna afslå inbjudningen i fall den göres. Hvad som mer än allt detta försvårar underhandlingarna är Österrikes naivt orimliga fordran att Sardinien skall på god tro lägga ned vapen, innan underhandlingarna börja, under det att det vill sjelf bestämma tiden