Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

de upptända vid stränderna. Muntra, högljudda sånger uppstämdes och blandade sig med stekgrytan: fräsande och kaffekittelns kokande, och detta fortfoi oafbrutet ända till dess att alla återvände ned i bå ten, och der begåfvo sig till hvila. Jag qvarstannad dock varligtvis på stranden, insvepte mig i min filt och utsträckte mig på marken vid elden, helldre är att tillika med alla de andra tillbringa natten i båten De första två eller tre nätterna var det mig o möjligt att kunna insomna — troligen härledde sig detta af det sysslolösa lif jag förde om dagarne — utan låg jag vaken, njöt af det djupa lugn som herrskade omkring mig, och betraktade stjernorna, hvilka klart tindrade på himlahvalfvet. Den fjerde natten somnade jag likväl, och sof så tungt, att jag ej märkte att stora snöflingor började falla och en häftig storm rasa, hvilken uppryckte de späda träder och likt halmstrån kringströdde dem, medan ett och annat gammalt jätteträd äfven måste böja sin krona för vindens våldsamhet. Ett förfärligt brakande, som förorsakades af ett större träd som kullkastades tät bredvid mig, väckte mig slutligen; jag vaknade, och fann mig ligga inbäddad i snö, men oaktadt jag ka stade spejande blickar omkring mig, varseblef jag dock i anseende till de täta snöflingorna, ej anna än elden, hvilken matt flammade. Jag nedlade mig derföre åter och insomnade, obekymrad om det svå: ra vädret. Morgonen derpå när jag vaknade, stod solen re