Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

hör den icke, förnimmer den icke. Den osynlige domaren vandrar tyst igenom folken. Endast den vise, tidens söndagsbarn, ser honom och hör hans varnande röst. Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. — Ett Dagblad är ju blott en enskild röst; och dessa 1000 röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvarandra. Hvem har af alla dessa rätt? Publicismen är ofta icke en Chorus, utan ett Charivari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbittrade orkesters toner? Så mycket är riktigt, att bland dessa 1000 finnes äfven en och annan, som exeqverar tidens thema med noggrannhet i hela dess allvar eller i hela dess triumferande ton; men det gör sig icke alltid gällande i bullret. — Det behöfves ett fint, ett uppmärksamt öra, för att urskilja de förtryckta ljuden, för att urskilja det melodiska från de falska tonerna. Många mäktiga frukta publicismen. Det är opinionen de borde frukta. Publicismen skyddar makten i stället för att störta den; den gör spioneriet öfverflödigt och förleder ingen. — Den nya tiden fäster sig vid det faktiska, vid resultaterna. — Känner man att de äro goda, välan, då är makten trygg huru än den klandras, misstydes, skymfas. Känner man åter, att det faktiska trycker; publicismen må vara bunden och nedkastas i det djupaste statsfängelse, känslan kan man ej förstöra. I Frankrike före 1789 och i Polen fanns ingen tryckfrihet. Likväl reste sig bådas nationer i massa emot makten. Om tryckfriheten funnits der, hade sannolikt ingendera af dessa revolutioner hvarken varit så blodig eller så oväntad. Carl X:s ministrar kastade skulden för de 3 dagarne på publicismen och publicismen var dock deras ende vän, deras ende pålitlige rådgifvare. Tronen föll ej derför att publicismen anföll den, men derföre att den sammanstämde med opinionen. Det behöfves mera mod att höra sanningar, än att våga lifvet. Ofullkomligheten är äfven den högst uppsatta menniskans lott; och dock vill ingen erkänna att han kan misstaga sig. Detta är mensklighetens afgudadyrkan, mensklighetens hedendom. Man gör sig sjelf till Gud; och fordrar dertill med att andra skola tända rökverk åt ens brister. Påfven brände Huss, liksom hedningarne stekte Laurentius. I 100 år trodde man, att man äfven uppbrännt hans anda. Man lyssnade, om ännu något flämtande andedrag hördes. Då man var som säkrast, uppstod han ånyo under namn af Luther och gick som de tre männen oskadd genom elden. Huru många böcker har man ej sedan brännt, liksom sanningen, den oförgängliga, kunde brinna, för det att man vet, att hon lyser. Flamman är ju hennes element; och vid det bål man reser åt henne, tändas 1000 facklor, som annars icke skulle hafva funnit någon härd att tändas vid. När låta menniskorna varna sig af vishetens gudomlighet, Historien? När igenkänna de sin vän i den, som ej kan undgå att sticka dem på handen, medelst det solglas, hvari han samlat dess strålar?