Göteborgsposten – 20 april 1859, sida 1

Det var omöjligt för mig att somna, utan jag satt hela natten framför elden och öfvertänkte hvad som var att göra för mig, medan jag undersökte min bössa och jagtknif, de enda vänner som återstodo mig. Min plan blef slutligen den, att rikta mina steg åt östern och vandra utmed hela stranden, då jag, huru länge det än torde dröja, likväl hoppades att uppnå kolonien. Så fort det dagades uppsteg jag och började min ensliga vandring. Då jag upprullade den filt hvilken jag utbredt på marken der jag legat, såg jag något blixtra ibland gräset. Det var en tomahawk, och jag stack den i min gördel, med djup tacksamhet emot försynen som låtit mig varseblifva denna nyttiga gåfva. Det skulle hafva varit svårt att uthärda de regniga, stormiga nätterna, om jag icke haft denna tomahawk att nedhugga träd och qvistar med, för att om natten upptända eldar och framför dem freda mig från kylan och tillreda min föda, hvilken till största delen bestod af de rapphöns och andra vilda fåglar, dem jag under dagens lopp sköt, då jag klättrade öfver bergen och vadade genom mången vik, för att kunna följa utmed kusten och ej förlora min väg ur sigte. Fyra dagar vandrade jag på detta sätt, och kölden tilltog allt mera och mera. Den femte dagen öfverföll mig på en öppen plats, en svår storm med snöyra. Jag försökte i det längsta att streta emot den, för att upphinna något skjul, men det var omöj