Göteborgsposten – 16 april 1859, sida 1

dem, som skola styra detta land? Det är ic ke blott fråga om hvilken man den engelske arbetaren är, hemma i sitt eget hus, hos sir hustru, sina barn och bland sina grannar, oaktadt äfven detta är vigtigt; utan hvilken man han är i det offentliga lifvet — det vill säga som medborgare. Hvad denna sak angår, så kan det icke besrtidas att den brittiske arbetaren, han må vara engelsk, irländsk eller skottsk, visar andra egenskaper än dem vi härofvan anfört, när han uppträder i massa. Det kan ej nekas att de flesta arbetare, om de äro aldrig så förträffliga i sina boningar och i sina personliga förhållanden till den närmaste omgifningen, dock visa en stor brist på omdöme, när de uppträda i större antal eller som eget stånd, och öfvergå till f.rliga förvillelser samt skada sig sjelfva och andra — ja till och med sina förnämsta välgörare. Kan någon neka att detta slår in både på de engelska arbetarne och den irländska allmogen? Våra ord kunna ge några en välkommen anledning att rynka pannan och med vigtig min beskylla oss för, att vi underskatta våra landsmän; men vi ha låtit alla klasser förnimma sanningen, vi ha utsatt oss för alla stånds bittra fiendskap och vi rädas ej för att säga sanningen till det talrikaste af dem alla. Ingen man på dessa öar med något förstånd och någon erfarenhet skulle vilja göra sig sjelf och sina intressen helt och hållet beroende af de arbetande klasserna. Till och med den radikalaste reformator skulle, om han egde ett gods, en fabrik eller ett skepp tycka att han likaså gerna kunde skänka bort det, som öfverlemna det åt de personers förvaltning och omsorg, som arbetade i hans tjenst. Af bvad skäl då? Emedan ingen kan lita på dem. De skulle lyssna till hvarje talare, som förstod lägga sina ord. De skulle gå in på hvarje plan, som lofvade dem större lön och mindre arbete. De skulle slutligen begå stora orättvisor. En majoritet af engelsmän skulle drifva bort irländarna och en majoritet af irländare engelsmännen från arbetet. De skulle ge sig ett slags lagar eller förbinda sig att lyda en eller annan centralkomit, som skulle betrakta sig som arbetsverksamhetens hufvudqvarter. Några få förut okända personer, hvars enda afsigt vore att få lefva fritt på de tjugutusen eller trettiotusen arbetarnas veckosubskriptioner, skulle utfärda befallningar, skilja flera tusende från tjensten just under det att ett stort och vigtigt arbete skulle utföras, bringa otaliga familjer till tiggarstafven, hämma en liflig handelsrörelse och ruinera en verksam och hederlig man. Af samma anledning skulle dessa män, som eljest äro att anse som goda medborgare, förfölja och grymt misshandla den arbetare, som djerfs visa ohörsamhet mot deras befallningar. De skulle tilltvinga sig medgifvanden och hemliga vilkor, som skulle förstöra hvarje verksamhet; de skulle utverka sig lika lön för godt och dåligt arbete; de skulle förtrycka den uppfinningsrike och talangfulle arbetaren och tvinga den, som vore begåfvad med verkliga konstnärsanlag, att sysselsätta sig med samma arbete som en gammal oduglig stackare. De skulle neka att förrätta extra-arbete i händelse af brådska, och fordra lön när man icke längre kunde skaffa dem arbete. De skulle således handla mot sin bättre öfvertygelse; le skulle uppträda dristigt och ropa öfverljudt ander det att deras själ beherrskades af bemm —— ! 2 ix uu, see