Göteborgsposten – 16 april 1859, sida 1

En sommarafton några år härefter, satt en familj grupp i skuggan af några stora mullbärsträd, i et vackert landthus vid Devonshire. Trädgården låg åt sjösidan, och från löfsale kunde man tydligen urskilja de hvita seglen af fiskar båtarne, hvilka kryssade på floden, och i fjerran syn tes bilden af en ångbåt med dess blåaktiga rökpela re, som sträckte sig utmed horizonten. Det var Richard Mallets familj, som var försam lad i trädgården på Cliff Farm. Fadren, med en rulle papper utbredd framför sig och penna och cirkel bredvid, höll på att upprita nå gra försköningar för låndthuset. Hans hustru satt et litet stycke derifrån, sysselsatt med ett handarbete En af gossarne låg utsträckt på gräset vid henne: fötter och läste högt, medan den andre betraktad ångbåten genom en kikare. Jessie, allena med sir far på bänken under trädet, satt sysslolös med kors lagda armar och blicken rigtad utåt sjön. Hon va nästan skön i denna tankfulla ställning. — Fader, sade hon plötsligen, jag satt just m och tänkte på huru lyckligt vårt öde vändt sig i verl den. Onkel Zebedees grymma förutsägelse har haf en alldeles motsatt verkan än den, han förutspådde Vi blefvo derigenom ännu innerligare fästade vid hvar andra. Jag tror att jag aldrig vetat huru mycket jag älskat dig, om jag ej varit hemifrån dessa år. Jessie fattade härvid fadrens hand, med stun hängifvenhet.