Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 1

Ehuru Richard Mallet såg äldre och allvarligare ut, än när vi senast råkade honom, var hans inre sig dock fullkomligt likt. Tiden hade visserligen tryckt sin stämpel på honom, ty hans hår var gråsprängdt, och en och annan fåra spordes i hans ansigte, men hans drägt var i bättre stånd, ty han bar en fin rock och en svart sidenhalsduk löst knuten kring halsen. Musikens toner och de högljudda skrattsalfvorna strömmade genom luften öfver till den plats, der han stod. För tjugonde gången stannade han utanför grinden och för tiugondeförsta vände han åter om. Slutligen, förtretad öfver sin egen obeslutsamhet, öppnade han grindsporten och inträdde i trädgården: — Mr Hale kan icke emottaga er i dag, min goda man, sade portvakten. Han har fremmande, och är icke tillgänglig för någon. — Mitt besök gäller icke Mr Hale, svarade Richard kort, ty mannens upphetsade ansigte utvisade att han tagit sig väl mycket till bästa vid det allmänna gästabudet. — Åh, ni vill förmodligen gå åt köket, gå då den här gångstigen åt höger. Mannen uttalade detta med nedlåtande ton. Richard vandrade dock raka vägen framåt, såsom han ämnat. Plötsligen stannade han. Han tyckte sig höra sitt eget namn uttalas tätt bredvid sig j en löfsal.