Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 1

öfver den forskningsanda, som i den Heliga Skrift söker efter grunden för de dogmer, för hvilka man kräfver ett blindt antagande; de ha genom en förargelseväckande — ja upprörande tillämpning af föråldrade lagbud gjutit olja på elden i det de fört ett för dem föga hedrande krig mot kolportörer, konventiklar etc; de ha till och med sökt vinna lagens helgd för nya, samvetsfrihefen ännu mera kränkande påbud, för att på detta sätt kringgärda statskyrkan, hvars egen motståndskraft mot de från så många håll väntade anfallen de sjelfva varit de första att betvifla. Men de ha ej sökt efter grunderna till dessa anfall der de sannolikt skulle funnit dem, neml. i de läror en icke ringa del af det svenska presterskapet drifvit och i det lefnadssätt de fört. Dessa läror ha neml. aflägsnat sig så långt från de sanningar, som Luther predikade, att det tyckes orimligt att uppkalla dem efter honom. Och det är väl ej att undra på att det svenska folket ej kunde finna någon näring för sitt andliga Hf i de predikstolstal, hvars kärna utgöres af den krassaste rationalism — eller i de nyevangeliska doktriner, som äro så egnade att förlama hvarje menniskans sträfvan efter bättring i lefvernet — eller i de populärtdogmatiska föreläsningar, som reducera kristendomen till en söndagsvetenskap, som icke berör menniskolifvets förhållanden — eller i de andliga vältalighetsprof, hvarigenom vissa aktörer i kaftaner söka vinna publikens beundran och ynnest. Ännu naturligare är det att detta folk, som plägar betrakta prestens lif som ett slags illustration äfven hans lära, skulle taga anstöt af allt, som tillkännagaf att vinningslystnaden och begäret efter sinnliga njutningar beherrskade religionsläran. Men på allt detta tänkte ej Deras Högvördigheter, utan de höllo före att svärmare och villoandar stört det lyckliga lugn, som så länge herrskat i den svenska statskyrkan. De sammankallade ej ens sina stiftsbröder för att med dem rådslå om de mått och steg, som borde tagas under de svåra tiderna, förrän 1855 års stadga, som föreskrifver att prestmöte skall hållas åtminstone hvart sjette år, tvang dem att tänka derpå. Och man måste beklaga att vid de prestmöten, som hittills hållits, kyrkans vigtigaste frågor ej på långt när egnats den uppmärksamhet de förtjena. Man har företrädesvis sysselsatt sig med frågor af underordnad betydelse eller med sådana som det varit fullkomligt omöjligt att lösa. Så företog man sig på prestmötet i Lund i fjol, att diskutera själens tillstånd efter skiljsmessan från kroppen. Detta lär sedan urminnes tid ha utgjort föremålet för öfverläggningar på prestmöten i Lund, utan att man blifvit klokare på saken, och vi frukta att det skånska presterskapet aldrig skall lyckas att utreda förhållandet. Ett framstående rum bland de hittills bekanta synodalteserna intager obestridligen kyrkoherden J. M. Almqvists för det instundande prestmötet i Wexiö. Dessa innehålla så få spår af de rationalistiska tendenser man velat tillskrifva författaren, att de — om de existerat — kunna anses vara i det närmaste öfvervunna. Teserna äro hufvudsakligen rigtade mot den nylutherska rigtningen, hvilken på sednare tider framträdt i vårt kära fosterland med så stora anspråk på ortodoxi. Författaren visar på ett öfvertygande sätt huru oberättigade dessa anspråk äro och frikänner Lumr IH LA åa a ss oo oh oo Aä TE