Göteborgsposten – 9 april 1859, sida 1

hvarje gång jag såg på min enkla drägt, och på det knyte jag bar på armen, svek modet mig. Derföre i: jag nu återkommen, utan att hafva fått tala ett enda ord med mitt barn. Kanhända var det narraktigt a! mig att göra på detta sätt; jag borde kanske gått in som en ärlig man anstår, utan att hvarken behöfvsa blygas eller frukta någon; men himlen vete det, at jag förr vill återvända som jag nu gjort, än genom min närvaro locka blygselns rodnad på hennes kinder. Detta hade jag aldrig kunnat uthärda. Vid dessa ord skälfde Richard Mallets röst, hans kraftfulla hand darrade, då han nedlutade sin panna emot den, och hans kraft tycktes liksom vara bruten Äfven flera dagar härefter gjorde sig Richard bittra förebråelser, öfver att någonsin hafva tillåtif att hans dotter blifvit bortskickad; och föräldrarne frågade hvarannan ömsesidigt, huru de någonsin kunde hafva medgifvit denna grymma skiljsmessa. Den stackars modren klagade, och sade, att Jessie icke nu mera tillhörde dem. De gjorde rättast uti att försöka glömma sitt eget barn, ty när hon återvände från skolan, voro hennes föräldrar ej mera något passande sällskap för henne. Men Richard började snart betrakta saken ur dess rätta synpunkt. — Hanna, sade han, vi hafva fullgjort vår pligt, och derföre böra vi icke klaga. Jessie måste njuta en sådan uppfostran, som den, hon nu får; och vi äro de, hvilka minst böra lägga hinder i vägen der