Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 1

Richard yttrade dessa ord med lika högtidligt allvar, som om han begått en laglig ed derpå. Derefter gick han fram till sin hustru, kysste henne liksom han nu blifvit befriad från en tung börda, och sade: Gråt icke mera nu, min vän, utan låtom oss i stället styra vår väg hemåt. — Ja, det är det bästa ni kan göra, Mr Mallet, sade advokaten. Men jag måste påminna er om en sak, nemligen, att den aflidne testamenterat sin förmögenhet åt ert barn och icke åt er. Saken hvilar i förmyndarnes händer. Derföre kan ni icke afstå från något, som icke är er egen tillhörighet. Emellertid skola vi i morgon, på min byrå, öfvertänka saken. Ett moln lägrade sig härvid på Richard Mallets panna. Han vandrade hemåt, utan att under hela vägen yttra ett ord till sin hustru. För första gången under deras äktenskap, bad han Jessie gå bort, då hon rullade fram sin lilla länstol, och enligt vanan satte sig med sitt arbete vid hans sida; och för första gången gingo gossarne till sängs utan att erhålla en kyss af sin fader. Kap. 2. Huru häåmnden utvecklar sig. Det var omöjligt för Richard Mallet att sofva denna natt. Han steg upp klockan sex, åt sin fru