Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 1

Epp ———— X?XN—— land, kunde icke undgå att märka att der ic ke fanns något synnerligt intresse för segrar och bulletiner. Man var visserligen belåten med utgången, men någon entusiasm eller törst efter bragder förspordes just icke. Kejsarens italienska planer ha gifvit dessa tänkesätt anledning att visa sig ännu tydligare. Endast en gång sedan 1851 har den allmänna meningen framträdt på ett djerft, omisskänneligt och eftertryckligt sätt, och då uttalade den sig mot krig med en af Frankrikes gamla fiender; och dock var krigsorsaken väl egnad att anslå ett krigiskt folk. Men hvarken denna eller utsigten att bilda en konfederation af vasallstater gjorde någon verkan. Hvarje medel användes för att väcka eröfringslystnaden. Åran att besegra Osterrike, trotsa de tyska staternas ovilja och måhända sätta en Bonaparte på en italiensk tron, skulle vinnas genom ett djerft steg. Derföre höll kejsaren förliden höst tal i provinserna, derföre visade han sina fästningars styrka för det engelska parlamentet, derföre gjorde han sina förberedelser i tysthet och afkastade ändtligen masken på ett sätt, som måste väcka mycket uppseende. Den kejserliga pressen har under de tvenne sista månaderna oupphörligt ansträngt sig att bearbeta den allmänna opinionen, under det att ett särskildt cirkulär från Hr Delangle har förbjudit offentliggörandet af motsatta åsigter. Men allt detta har varit fruktlöst, och hofvet är nu ändtligen tvunget att erkänna, att hela franska folket med undantag af några enskilda äfventyrare är afgjordt stämdt för freden. Detta förhållande länder franska nationalkarakteren till största ära, och innefattar mycket, som är lugnande för Europa. Det visar att en bättre anda blifvit herrskande hos ett folk, som förr var oroligt och hopplöst, i följd af en lång kedja af politiska olyckor. Den nuvarande generationen har upplefvat många olyckor och sett att många mörka förutsägelser ej gått i fullbordan; men sannolikt skulle ej den mest sangviniska menniska för tre månader sedan vågat hoppas att en inre förändring hos det franska folket skulle förhindra ett europeiskt krig. Orsakerna härtill äro ej svåra att utforska. Fransmännens mest framstående egenskap är den lätthet, hvarmed de sätta sig in i hvarje nytt förhållande. De betjenade sig af vårt parlamentariska system under många år; och en tid täflade deputeradekammaren i talang och inflytande med vårt underhus. Huru tillgänghge de äro för fremmande id6er visar sig äfven af det lifliga intresse, hvarmed de omfatta våra hos dem införda nationalnöjen. Men det är förnämligast i industriens utveckling, som de ha liknat engelsmännen. Det är först efter Ludvig Filips tronbestigning som den franska handeln kan sägas ha haft någon betydelse. Dessförinnan voro den gamla monarkiens sjöfart och kolonisation i lägervall, och nutidens handel och fabriker hade icke börjat. Framåtskridandet har i sanning varit utomordentligt under dessa sista femton åren. Frankrikes export har hastigare förökats än Englands, och till och med nu, under en regering, som icke vårdar sig om handelsintressena, och en beständig oro, är Frankrike istånd att bära bördor, som skulle ha krossat det i de dagarna, då Guizot var minister. Följderna af ett förlängdt fredstillstånd skulle blifva så undransvärda, att vi knappt våga förutsäga dem. De skulle sannolikt bringa Frankrikes