Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 2

Här tystnade han åter, då han genomögnade de påföljande raderna. — Detta är ju obegripligt — jag förstår det icke. Jag tror det kanhända vore bäst, om er hustru gick in i rummet nästintill, medan jag uppläser fortsättningen. — Nej, min herre, fortsätt ni obehindradt; min hustru är stark nog att kunna höra allt, svarade Richard. Advokaten började åter med en tvekande blick på dem båda. — Och detta är den hämnd, hvilken jag länge tillämnat eder. I det jag sålunda disponerar min förmögenhet, utsår jag osämjans frö emellan Richard Mallet och hans barn! Måtte det för evig tid uppresa en skiljemur emellan dem. Måtte det komma barnet att blygas för sin egen fader, och måtte det uppväcka afund i fadrens barm emot sitt eget barn. Mrs Mallet utsträckte sina händer med förfäran emot sin man. Richard stod alldeles tyst, men hans blickar voro mörka och dystra som natten. — Måtte rikedomen vålla deras, såväl som min olycka, och bringa tvedrägt emellan föräldrarne och barnen. Det är med det fasta hopp om att denna profetia går i fullbordan, som jag testamenterar min förmögenhet åt Richard Mallets dotter. Oredligt förvärfvad vinning bringar aldrig välsignelse med sig, yttrade Richard en gång till mig. Må han påminna