Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 2

Politisk återblick. Alltså har man för en liten tid fått enl. y hvilopunkt. Det talas för ögonblicket om intet annatl in kongressen, och förmodligen skall detta talet comma att räcka ännu en god stund. Dessutom har enligt de sista börsnotiseria artikeln Salpeter redan fallit på alla de stora marknaderna, salpetern, som ännu i förra veckan var så ofantligt sökt och animerad. Alltså, som sagdt, vi ha fått en anledning wtt pusta ut en smula och samla våra tankar. Bland dessa tankar år det en, som förerädesvis fortjenar grundligt genomtänkas. Nu blir det proklameradt fred och ro i Europa. Den italienska frågan kommer till liplomatisk behandling, sakerna skola i godo wrrangeras, 0. s. Vv. Men, medan man ännu tvifade på denna utgång, medan man ännu ansåg oundgängligt att svärdet skulle göra slag saken, var icke blott Frankrike sedan diverse månader i den ytterligaste verksamhet för att komplettera sin arme, men Sardinien gjorde ett krigslån, inkallade reserver och permitterade, satte 40,000 man på krigsfot, gaf Garibaldi ordres att organisera friskaror och Cialdini att bilda frivilliga regementen. Och öfverallt i Italien gjorde man sig redan ordning att vid första signal taga fatt på affären och göra ett slut på österrikarnes välde i Lombardiet, på Påfvens oefterrättliga system, på Neapels skräckvälde. Minorna äro färdiga, luntan tänd . .. Och så kommer — kongressen i stället för allt detta. Den italienska frågan är vår! — säger den; — ingen annan har lof att röra vid den! Till dess vi ha afgjort den, bort med fingrarna! Men Italien sjelf, skall det lyda detta kategoriska maktspråk, (hvilket utan tvifvel är den högsta politiska visdoms språk, men dock ett egenmäktigt) och skall det lugnt sätta sig på sina Apenniner att vänta tills herrarna i Aachen, Haag, Brussel eller London eller Berlin bli färdiga? Detta är i sjelfva verket icke blott en rätt intressant fråga, men en afgörande. År man icke först på det rena med den, händer det lätt att man uppgör räkningen utan värden. Skall Sardinien nu åter upplösa sina friskaror och taga generalspatentet från Garibaldi? Skall det säga till de frivilliga, (redan många tusen man!) att nu kunna de roa sig med att gå hem igen dit hvarifrån de kommit? Skall det skicka det öfriga Italien ett notifikationskort om att Berget lyckligt nedkommit med en liten välskapad kongressråtta, och att det icke blir något af det der andra? Och när derefter dessa frivilliga komma tillbaka till Lombardiet, till Modena, till Toscana, till Rom, skola de helt förnuftigt återtaga spaden, sågen, hyfveln, prylen, pressjernet, och trösta ej blott sig sjelfva, utan hela fäderneslandet, med den rörände försäkran, att konung Victor Emanuel är en välmenande man, men att kejsar Napoleon ej för den mäktige Walewski får lof att blanda sig i leken? År allt detta rätt troligt? År det rätt möjligt? Vi göra icke frågan af någon förkärlek för obehöriga krigsfunderingar, hvilka onekligen synas för ögonblicket vara litet hors de saison, men för att dock visa, hurusom kongressfrågan ännu har sina icke obetydliga hakar, äfven den, och hurusom det måhända likväl trots allt, vore ej alldeles otänkbart att man inom kort finge: 1:0o kongressen, naturligtvis! 2:0 — kriget med, på en och samma gång. Och så — Då vore det, på min ära, vackert tillställdt! (Af en viss i Paris.) 0. 0.