Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 1

EE SN EEE— — ——— ——— —L —L het vunnit i inre kraft derigenom att de icke stå un der statens öfverinseende. Så mycket noggrannar är naturligtvis sjelfva aktiegarnes uppmärksamhet Derom vittnar äfven icke blott det, som verkligen kom till öfverläggning vid de båda bolagsstämmorng i år, utan äfven de båda direktionernas omisskänne. lliga sträfvande, att så litet som möjligt lemna rum för anmärkningar. Ibland aktieegarne i båda bankerne finnes en, som vid hvarje tillfälle i synnerhet framkommer med betänkanden och invändningar, och hvilken äfven vid de nyssnämda båda bolagsstämmorna väckte flera vigtiga frågor, som diskuterades. Hos Föreningsbanken ogillade han att direktionen, uppenbart tvingad af önskan om åstadkommande af den högsta möjliga utdelning, hade satt ett bestämdt värde på återstoden af de ännu icke inlösta nödlidande vexlarne, och inräknat de samma i dividenden. Från direktionens sida svarades honom visserligen att till det åsatta värdet kunde denna återstod af vexlar hvarje ögonblick säljas och köparne skulle ändock göra en förträfflig affär; men vi anse dock, att detta förfarande icke är helt och hållet utan betänklighet, icke just för detta enskilta för handen varande fall, utan emedan en aktiebanks direktion aldrig bör aflägsna sig från den grundsatsen, att ej låta äfven de försigtigaste uppgjorda värderingar öfver den löpande risken gälla som basis för utdelningen. Den enskilte kan alltid anse sig som rik, han vinner eller förlorar ingenting dervid, annat än i sin inbillning; ett aktie-bolag deremot kan genom sådana beräkningar betydligt skada sig med afseende på sina utdelningar. Man har tillräckliga exempel på banker, hvilka till och med utan afsigt hafva begått sådane villfarelser och misstag. Som sagdt är, vi tvifla i närvarande, fall icke på värderingens soliditet; men vi anse att den grundsatts, här uttalats, likväl måste ännu mera respekteras. Att ett förslag om dividendens minskning blott skulle finna ringa gehör hos aktieegarne, är lätt begripligt. Intressantare var Nordtyska bankens allmänna sammankomst. Dividenden var fastställd till 6 2, af hvilka likväl omkring tredjedelen tillkommit af öfverskottet å den reservfond, som blifvit afsatt för nödlidande vexlar. Om detta öfverskott uppstod vid sammankomsten en intressant af ofvannämde person föranledd debatt. Han uppgjorde nemligen följande beräkning. Under förra året hade blott 394 dividend blifvit utdelad, emedan en ganska betydlig summa, 627,000 2742 b:ko, hade måst reserveras för nödlidande vexlar; enligt statuterna tillfaller förvaltningen först då en tantiome, sedan dividenden utgjort öfver 492, men nu har hon beräknat sig densamma tillgodo af de 400,v00 272 b:ko med hvilka reservfonden förminskats för upptagande af nödlidande vexlar, oaktadt hon dock bordt räkna den 12, som egentligen förtjents under förra året, till de då utdelade 3 2 och först derefter börja beräkna tantiemen. Han fann alllså denna åtgärd vara origtig, ty i verkligheten kan man icke säga att en för en befarad förlust afsatt reservfond kan betraktas som en afgjord vinst, och ännu mindre låter sig påstå, att de nödlidande vexlarne kunnat räddas medelst nämde 400,000 2724 b:ko, förutan förvaltningens egna förnyade bemödanden. Honom syntes denna grund vara den egentligt rigtiga, ehuruväl äfven den af en annan direktionsledamot anförda grunden, om omöjligheten att beräkna dividender och tantiemer annorluuda än efter årsbalansen, visserligen förtjente att tilläggas vigt. — Om det vid andra banker verkligen förekommit, att direktioner under ett eller flera år afsigtligt utdeladt alltför ringa dividender med hänsyn till en sednare högre tanticme, så kan man endast säga, att det sednare är ganska rätt åt aktie-egare, som låtit sig nöja med det förra. I föreliggande fall låg saken icke synlig, och kom hela angelägenheten icke en gång till omröstning. Församlingens hufvudproposition gick ut på att återköpa 252 af bankens aktier inom innevarande års förlopp till 9092 å offentlig auktion. Direktionen förklarade sig afgjordt emot förslaget, enär detsamma, utan att medföra någon synnerlig nytta, endast lemnade fritt spel åt agiotage. Den ofvannämnde personen förklarade omständligen att de i alla fall alltför dyrt återköpta aktierna skulle falla aktieegarne till last, en annan ledamot talade till och med om den juridiska omöjligheten af ett sådant återköp; af proponenterna och förslagets befordrare yttrado sig ej någon, och endast en af de närvarande talade derför, men under den tydliga villfarelsen, att återköpet af de 252 af aktierna vore lika med en proportionerlig kapitalförminskning. Likväl när man skred till omröstning voro 714 röster för och 581 emot, så att förslaget endast derigenom ansågs för afböjdt, emedan en majoritet af ?, af hela röstantalet erfordrades för dess antagande. Dessa siffror vi