Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 1

En afliden mans hämnd. (Övers.) Kap. 1. Hämnden. — Hu! jag qväfs! Öppna fönstret, på det att litet frisk luft må få strömma in! En ohelsosam intäppt luft uppfyllde det låga, mörka rummet, och på en gammal säng låg en menniskogestalt nedbäddad under ett söndrigt täcke. Den person, som yttrade dessa ord, gick sakta fram till sängen, drog åt sidan de nedsmutsade sängomhängena, men vek förskräckt tillbaka, då han fick se ett lik, hvilket stirrade på honom med vidt uppspärrade ögon och halföppen mund. Kom hit, Hanna — se hit! Onkel Zebedee är död! — Mannen, en högvext vacker man, uttalade dessa ord med låg hviskande röst till sin hustru, en liten qvinna med ett mildt och godmodigt yttre. O, Richard! utropade hon darrande, då hon varseblef denna ohyggliga syn, ty här var döden framställd i sin mest förfärande skepnad. En gammal man, med förvridet utmergladt ansigte, långt orakadf skägg, och vidt uppspärrade ögon låg på den usla bädden. Det var den gamle girigbuken Zebedee Peck, som låg der kall och död. Den unge mannen hvilken