Göteborgsposten – 30 mars 1859, sida 1

Ett ögonblick var hon nära att kasta sig på knä och bedja honom om förlåtelse för den misstanken, hon hyst, men det goda beslutet sattes ej i verkställighet. Så snart Paul aflägsnat sig, upplyftade Alice gardinen och såg honom styra kosan bort till mjölkammaren. Utom sig af förtviflan, utan att ens påtaga en hatt, skyndade hon ur sitt rum, genom trädgården, och anlände till den lilla byggningen i det ögonblick, då Paul der inträdde. Fönsterluckorna voro till hälften öppna; en brasa flammade i spiseln. Jean-Baptiste gick och städade i rummet, der Paul snart inträdde. — Ack, herre, sade Jean-Baptiste, tänk om frun visste det! — Tänker du tala om det för henne? — Nej, men ni kan bli bemärkt här. Alice räckte fram hufvudet för att bättre se. Hennes man, som förmodligen bytt om kläder sedan han kommit dit, var iklädd en vid blus, han satt på en trädgårdssoffa midt emot eldstaden, och såg helt tankfull ut. Slutligen sade han: — Du har rätt, jag handlar orätt; men om ja blott iakttager försigtighet . . . . .. Alice fattade i fönsterluckorna, för att ej falla omkull. Som Paul vände ryggen mot fönstret, närmade hon sig allt mer, för att kunna se öfver hela rummet. Paul, helt vårdslöst tillbakalutad mot soffan, tog en brand i eldstaden och tände dermed en cigarr. Häruti bestod hela hans trolöshet. Röken af fadrens cigarrer hade stigit honom åt hufvudet och hans gamla vana hade slutligen segrat öfver alla hans goda beslut. Han rökte endast utomhus och i smyg, påtog andra kläder, för att ej föra med sig