Göteborgsposten – 30 mars 1859, sida 1

och oöfverträffiga skicklighet att begagna sig af konjunkturerna. Då han såg sakerna bragta till den punkt att ett utbrott dagligen kunde väntas i Italien, under det att å andra sidan österrikiske kejsaren tycktes ha fullt beslutat att snarare riskera det yttersta än uppgifva sina heliga rättigheter att tyrannisera detta land, kunde han tryggt antaga detta sken af fredskärlek och moderation för att, om möjligt, öfvertyga såväl utlandet som det stora fredspartiet i sitt eget land om att hän aldrig tänkt fortsätta sin farbroders eröfringspolitik. Afven Napoleon I hade den goda vanan att före hvarje krigs utbrott offentligen bedyra huru högt han älskade freden. Hvad kejsar Frans Josef angår, torde de tecken hvaraf man vill sluta till hans plötsliga benägenhet för freden, tyvärr ha lika litet att betyda. Denne furste, som är uppfostrad under sin moders, erkehertiginnan 50phias uppsigt i ultramontana och absolutistiska grundsatser, ser i hierarkien och militärdespotismen de säkraste stöden för sin thron. Den ridderlighet man vill tillskrifva honom, hindrade icke den nittonårige kejsaren att efter Ungerns och Lombardiet-Venedigs underkufvande låta Haynau och Radetzky fara fram i dessa olyckliga länder på ett sätt, som väckte fasa i hela Europa. En sådan furste låter säkert ingen dum sentimentalitet afhålla sig från ett krig. Förlitande sig på sin ofantliga krigsmakt emotser han utan oro ett uppror i Italien och hoppas att ett sådant skall nu liksom 1848 styrka i stället för att försvaga hans makt, i anseende till den förevändning det kommer att gifva honom att ofversvämma Italien med sina härar och inskränka de oberoende italienska staternas frihet. Vi yttrade för några dagär sedan att Österrike redan förbrutit sig mycket mot Italien, och den flyktigaste blick på förhållandena i Lombardiet-Venedig bekräftar våra ord. Sedan Wienerkongressen tillerkänt Österrike detta land, hvartill det icke en gång egde eröfringens rätt, sökte det befästa sitt välde derstädes på ett sätt, som måste göra österrikiska namnet förhatligt. Centralisationen har utgjort gundvalen för regeringssystemet. De italienska provinsernas angelägenheter ända till den minsta administrativa fråga ha blifvit föredragna i det kejserliga kabinettet, och utförandet af regeringsbesluten har uteslutande anförtrotts åt tyskar. De italienska soldaterna ha kringspridt i rikets alla delar, såsom i Böhmen, Mähren och Siebenbärgen, under det att tyska soldater utgjort garnisonerna i Milano och Venedig. Misstroendet mot italienarna har varit så starkt, att de ej fått bekläda många embeten; till och med vid domstolarna har det tyska elementet varit förherrskande. Och när saker förekommit, hvari staten varit intresserad, har presidenten varit bemyndigad att sammansätta rätten af personer, som han ansett lämpliga dertill. På detta sätt ha de vanliga domstolarna öfvergått till verkliga regeringskommissioner. Lika stor orättvisa har österrikiska regeringen gjort sig skyldig till genom skatteut———— —. , 7— x———UE OERROARN